Nu tycker jag det
är dags för ett inlägg, har varit torrt här på senaste tiden, och det har berott
på både de ena å andra. Ska ger er en
liten återblick över sommaren som varit. (Varning för långt inlägg)
Sist jag hade lust att skriva var ungefär där det sista va värt å skriva något.
Lida loop i juni gick ju som sagt väldigt bra för mig med pallplats i
H-sportklassen. Dessvärre kraschade jag hyffsat hårt på loppet och min höft tog
mer skada än jag hade tänkt mig.
Inte nog med att höften tog skada, av någon anledning så gick jag å blev
förkyld där också. Drygt 2 veckors utebliven träning, en höft som bråkade och
nästan 5 kg i ökad vikt resulterade det i. För vikten kan jag inte skylla på
någon annan än mig själv, men de där extra kilona känndes i uppförsbackarna.
Jag hade ambitösa
tankar om de kommande tävlingarna. Ränneslättsturen blev den första efter jag
varit sjuk. Resultatet blev årets sämsta resultat, det var till och med sämre
än förra årets lopp. Jag väggade totalt under loppet och tappade en stor del motivation.
Veckorna därefter
innehöll inte mycket träning pga rätt mycket jobb på annan ort, och den lilla
träning jag genomförde var inte speciellt kvalitativ.
Mörksuggejakten
genomfördes ändå på ett repesktabelt sätt. Slog förra årets tid och kunde ändå
säga att höften från kraschen på lida loop hade slutat bråka.
Sommaren i år var
helt fantastisk och jag gjorde väll allt annat än att träna ordentligt under de
sköna sommardagarna som var. SM i XCO närmade sig och jag hade inte tränat de
minsta för att vara förberedd på det. Väl på plats hade jag en riktigt olustig
känsla i hela kroppen, jag ville helst dra mig ur å inte starta alls då det
kändes som jag inte hade något där att göra.
Ja, ja tänkte jag innan start. Det är väll bara köra all in å se hur länge de
håller. Med dåligt pannben och dåliga ben så körde jag ett mycket kort SM, blev
inget reusltat att sätta i historieboken för mig där.
Det blev inte
mycket träning den veckan efter då jag hellre gjorde annat än å träna, t.ex
bada å sola. Det var dags för Engelbrektsturen och jag var en aning mer taggad
att bevisa för mig själv att jag kunde cykla snabbt. (En liten note, man blir
inte snabbare cyklist utan att träna)
Jag körde loppet och lyckdes helt okej, mina ben var såkallade pangben första
5-6 milen av loppet så den där sköna känslan man kan ha under lopp infann sig,
dock höll det inte hela vägen in i mål. Jag slog dock förra årets resultat och
tog min in under 3 timmar som jag hade tänkt. Dessutom får jag väll tillägga
att jag gjorde årets bästa punktering…. 2 min efter målgång small mitt framhjul
medan cykeln låg bredvid mig på gräsmattan vid målgången.
Semestern
började, och jag fick väll till 1-2 träningspass. Men det blev fortfarande
dåligt med kvalitet i passen. Mest lite lek och teknikträning.
Sista veckan innan Finnmarksturen la jag ner min själ i att träna hårt och
mycket och när det väl var dags för Finnmarksturen var jag taggad mer än jag
varit tidigare under säsongen.
Jag kan väll
sammanfattade det som såhär. Loppet gick riktigt bra trots att mina ben svek
mig lite mot slutet. Putsade min tid med nästan 15 min från förra årets och var
inte långt från pallplats i H-sportklassen igen.
Tisdagen efter Finnmarksturen var det dags för Värmlandsserien på vår egen
hemmabana vid Tyr. Jag kände att jag tränat ordentligt och kände till banan
väl. Jag var riktigt taggad inför tävlingen och hade förhoppningar om att köra
riktigt bra.
Hoppas kan man ju, loppet blev kort, väldigt kort för mig. Jag kom knappt ½ varv
på banan innan jag kraschade på en spång och smälde i knät på kanten av en av
brädorna.
Vad ska man säga… klantigt kanske, eller maximal otur. Cykelvasan var om 4
dagar, och jag ägnade de första 2 dagarna åt att i princip hoppa runt på 1 ben
då jag inte kunde stödja ordentligt på benet.
Det var inga sprickor eller synliga skador, varken på knäskål eller minisker.
Tur var väll det, men inte gjorde de mindre ont för det.
Jag åkte upp till Sälen med Emma och Johan utan att ens veta om jag skulle
starta på cykelvasan.
Jag testade att
cykla lite dagen innan och konstaterade att de skadade knät faktiskt klarade av
att cykla… MEN, jag kunde inte ställa mig upp på cykeln, och jag kunde heller
inte ta i med vänster ben. Jag bestämde mig för att köra cykelvasan trots
dåligt knä, jag hade ju ändå betalt, och dessutom kvalificerat mig till
startled 1. Dessutom är ju cykelvasan relativt lättåkt så man behöver ju inte stå
upp någon gång egentligen.
Med tejpat ben
och väl insmort med Voltaren så körde jag cykelvasan. Jag hängde med så gott
jag kunde då jag hade extrema svårigheter med att haka på i uppförsbackar eller
när folk kom ut på raksträckor. Alla de där ställen man kanske normalt brukar
ställa sig upp för att få den där lilla extra kraften.
Jag tyckte ändå
jag körde riktigt bra, höll mycket jämt och fint tempo genom hela loppet och
slog faktiskt förra årets tid med drygt 6 min, trots att underlaget var mycket
blötare i år. Så med tanke på allt så var jag mer nöjd över det resultatet än
något annat under året.
Efter cykelvasan
har det blivit mycket 1-3 timmars pass i lugnt tempo, i början helt utan att
lägga tryck på pedalerna. Mest för att öka på blodcirkulationen i knät. Det är
först nu som jag faktiskt har kunnat börja trycka på när jag cyklar. Och hör å
häpna, jag kunde till och med stå upp sist jag var ute och tränade.
Så enligt mitt tycke är benet återställt i tävlingsbart skick, men långt ifrån
återställt då jag fortfarande har problem att räta ut benet, samt är mycket öm
på knäskålen. Det jag har fått konstaterat av läkare är att jag hade otrolig
tur då inget ”gick sönder”. Smällen bidrog till en blödning inne i knät som är
orsaken till att jag haft ont, sen har alla minisker, brosk mm fått en hård
smäll, som ett stort blåmärke i hela knät kan man säga. Det som faktiskt blivit
lite skadat är ledbanden som enligt läkaren förmodligen töjt sig en aning vid
smällen. Därav att mitt knä i nuläget känns överröligt åt fel håll.
På lördag är det
Bockstensturen, och jag är i valet å kvalet att köra eller ej. Jag är inte
anmäld och jag har inte bokat något boende. Min kära flickvän ska inte med ner
heller så jag har inte mitt vanliga sällskap, serviceteam å supporter med mig.
Så frågan är, ska jag lägga 2500-3000 kr på en tävling för mat, boende, resa å
anmälningasvgift eller inte? Visserligen ur mitt tycke långloppscupens bästa,
men ändå. Det är trist att lägga så mycket pengar på en tävling…. Kvalet å
valet står kvar, kanske bestämmer mig under dagen. Vore skoj att få köra fullt
ös igen…
Nu blev ju detta
ett hiskligt långt inlägg, men nu vet ni iaf hur min säsong varit. Inte den
bästa utifrån cykel, men jag har gjort massa annat skoj istället. Detta har
även fått mig att börja blicka framåt mot 2015-års säsong. För nu finns det ju
utrymme till revanch mot mig själv nästa år ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar