Hagliden: Racerrapport Lida Loop

En racerrapport från Lida loop, bättre sent än aldrig.

Förberedelserna inför loppet gick ovanligt bra, och jag kunde efter att jag lagt in hojen i fållan värma upp i lugn och ro på min gamla cykel. Det kändes riktigt bra och vädret visade sin finaste sida med sol och drygt 25 grader.

Startskottet gick och jag fick nog den sämsta möjliga start då jag av någon anledningen inte fick i fötterna i pedalerna.

Jag tog dock igen detta rätt snabbt i slalombacken upp då jag fick bra flyt och inte fastnade bakom någon.

Uppför slalombacken

Första biten gick hyffsat lugnt till, jag hetsade inget speciellt men plockade gott om placeringar längs motionsspåren. Efter drygt 10 km, där normalt jag brukar komma igång på riktigt, hade jag känslan av ett par betongben. Det fanns inge sprätt i dom alls.

Egentligen finns inte mycket att säga om första loopen, den var tämligen odramatisk och jag körde med i princip samma folk. På de tekniska partierna innan första varvning kändes de ändå helt ok och jag behövde inte ta i speciellt för att hänga med.

Innan första varvning

Vid passeringen vid varvning såg jag till min förtjusning att jag var 2:a i H-sport klassen vilket gav mig lite extra fart ut på andra loopen. Emma langade mig dricka precis innan vi åkte ut på det mest tekniska partiet under loppet. Här dermot blev det lite problem, inte pga mig själv egentligen. Men det är lätt att de blir problem när framförvarande folk fastnar. För övrigt flöt cykeln fint över rötter och stenar och den nyrenoverade framdämpen skötte jobbet galant, även den nya bakdämparen gjorde sitt jobb felfritt.

Ut på loop 2

En bit in på motiosnspåren så fick vi kraftigt bromsa in pga en riktigt otäck krasch där en tjej blev allvarligt skadad. Hoppas hon återhämtar sig så snart som möjligt.

När vi väl började komma in på stigarna som är väldigt karektäristiska för lida med sina många många rötter tyckte jag ändå att benen gjorde det dom skulle. Delvis tyckte jag det gick för långsamt på stigarna, men jag hittade aldrig något bra ställe att köra förbi på. När vi kom ut på en mindre grusväg brände en kille ifrån elit förbi, och jag var snabb på att hänga efter. Härefter blev tempot lite högre, och jag fick bränna på lite i vissa partier för att orka hänga på.

Förbi golfbanorna la jag mig först och tänkte att de var dags att börja mata på lite hårdare. Vi kom ikapp förste elit-tjej och eftersom jag höll högre tempo tänkte jag bränna förbi, pga av en komunikationsmiss så höll vi nästan på att köra ihop vilket slutade med att jag åkte rätt in i ett träd. Det i sig tog inte speciellt med tid, dock hann hela den gruppen av cyklister jag hade haft som svans kört förbi. Sen upptäckte jag även att hela växelreglaget hade vridit sig. Lite problem med att växla och bromsa innan vi kom ut på en kortare grusväg där jag kunde rätta till det i farten.

Vi körde på mot varvning och den sista backen upp på baksidan av slalombacken kändes ovanligt lätt. In för varvning, och skylten sa återigen att jag va 2:a. Fantastiskt bra tänkte jag! Ut på loop 3, men jag kom inte så långt innan jag råkade ut för ”dagens krasch”. Jag körde på och missade helt att de va ett rejält hopp, detta gjorde att jag fick en lufttur som hette duga. Förmodligen de högsta och längsta hopp jag någosnin gjort. Hoppet och landningen gick iofs bra, men eftersom vägen svängde skarpt vänster med rullgrus som underlag direkt efter så gick det mindre bra att svänga. Jag gick omkull rätt hårt. Av allt som kan hända så började min ena vad krampa, att jag hade skrapat upp armen berörde mig inte för tillfället. Flera personer var snabbt framme och hjälpte mig upp, jag var snabbt upp på cykeln men kom inte många meter då jag snabbt insåg att styret stod heltsnett.

Jag fick hoppa av igen och räta till styret för att sedan ge mig iväg igen.

Emma stod några hundra meter längre bort, reda att langa ny vätska till mig. Dessutom helt ovetandes om min krasch, tur det skulle jag nog säga.

Hon ropade nu att jag låg 20 sekunder efter 3:an. Jag hade alltså förlorat 2 placeringar på att hälsa på gruset vid varvning. Jag jagade snabbt ikapp 3:an och märkte i första tekniska utförslöpan att flaskan jag fick av emma, studsade ur. Ajj ajj, tänkte jag. Ingen dricka på sista loopen. Typiskt!

Här började det bli jobbigt, jag blev förbiåkt av två killar, men jag hängde mig på deras bakhjul likt en blodigel. Jag hade 4:an ifrån min klass på rulle och några andra killar framför. I en av de lite längre backarna på loop 3, med ungefär 10 km till mål så satte jag in en stöt. Jag brände på lite extra och lämnade alla utom en kille i H30 efter mig.

Jag och han turades om att dra lite på grusvägarna, tills han tappade i en uppförsbacke.

Jag kom ut på de sista grusvägarna innan man kommer in mot Lida. Jag brände på och höll bra tempo på drygt 35-40 km/h. Nervöst kastade jag ett öga bakåt hela tiden då jag var extremt orolig över att bli ikappåkt.

Sista backen innan mål

I min mot lida och uppför slalombacken mot mål, jag hade en lyckokänsla i kroppen då jag visste att detta skulle ge mig min första pallplats i cupen någonsin. Jag hade gjort mitt allra bästa, jag rullade in över mållinjen och kände mig som en vinnnare, trots att jag bara var 3:a i H-sport!

In mot målet

Jag satt sedan där på gräsmattan och käkade, drack kaffe å fikade med flickvännen Emma å mamma och pappa som hade varit support hela dagen.

Solen värmde och jag kände mig extremt nöjd.

Vid prisutdelningen så var det inte utan att jag flinade ordentligt när jag fick hoppa upp på pallen. Ett av mina stora milstolpar hade ju nu uppfyllts.