Racerapport från Finnmarksturen

Här kommer racestoryn ifrån söndagens Finnmarksturen. Vi tar det från börjar till slut i en så sammanhängande ordning som jag kan minnas. Det blir ett långt inlägg så bulla upp med fika och njut.

Jag och Emma satte oss i bilen mot Ludvika vid 7-tiden och solen lyste hela vägen upp. Vi åkte inte till starten på en gång, utan hem till Emmelies föräldrar där Emmelie och Johan befann sig, med min nummerlapp som dom så snällt hämtat ut dagen innan.

Vi åkte bort en sväng till starten vid 9:30 för att slänga in cykeln i startfållan i god tid, efter lite missförstånd så hamnade jag i min egen fålla istället för startled 5-6 som jag stod i kön till för att få komma in i till en början. Trots att jag var på plats drygt 5 min efter att fållorna öppnat så var det redan ett 30-tal cyklar inlagda framför mig i startled 2. Hetsen verkar bli allt mer intensiv samtidigt som motståndet också verkar bli allt hårdare.

Vi körde tillbaka till Emmelies föräldrar där vi fixade med flaskor och diverse bestyr innan jag och Johan begav oss mot starten för att värma upp.
Känslan av totalkassa ben och dålig känsla i kroppen fanns fortfarande kvar, precis som den hade gjort dagen innan när jag var ute och snurrade lite för att väcka benen.

Efter att ha gett Emma och Emmelie min cykel så gick jag och ställde mig vid starten där jag egentligen bara stod och njöt av att de var skönt väder, snackade med några bekanta och några obekanta ansikten J

Starten gick och jag kom väll iväg lagom bra, att alla hetsar utan dess lika var en faktum direkt. Själv försöker jag alltid ta det lite lugnt för jag inte vill råka ut för några missöden. Lyckades trots detta haka ihop med en annan som hakade ihop med ytterligare en annan. Vi måste haft turen på vår sida, för trots minimala marginaler åt alla håll i 35-40 km/h så lyckades vi krångla oss loss med balansen i behåll.

Efter att masterbilarna släppt fri fart så blev det fullt ös upp för första backen. Benen kändes rätt starka såhär 5 minuter in i loppet men jag ville inte riktigt förhasta mig så jag tog rygg på starke H50-åkaren Atle Hansen som kom förbisusande. Va en rätt konstig feeling i första backen, det gick fort och de va jobbigt. Egentligen borde det ha varit för jobbigt och gått för fort för mig men det fanns ingen tillstymmelse till mjölksyra i mina ben. Härligt!

En bit in på grusvägarna så blir det lite utför och platt och här fick benen en välbehövlig micropaus vilket förmodligen rädda mig inför nästa lilla stigning. Vi passerade toppåkaren Wengelin som förmodligen råkat ut för något missöde. Reflekterade inte jättemycket över det, utan konstaterade istället att jag ville ikapp nästa framförvarande klunga. Jag tryckte på lite när nästa backe kom och var ikapp på toppen där de första stigarna börjar.

Hela tiden cyklade jag och funderade på om jag gick för hårt eller inte, för tempot var i min mening för uppskruvat för att jag skulle orka. Till och från störde jag mig på cyklister som skulle pressa sig förbi på stigarna för att sedan tappa såfort det gick lite uppför. Det blev därför mycket omkörningar på de första stigpartierna för att hålla tätt mot de jag ville hålla rygg på.

Någonstans vid 10 km blev jag förbicyklad av en kille i H-sport från Täby-MTB. Jag hade ganska bra koll på honom tills 25 km där jag inte längre såg honom. Jag förhöll mig till samma åkare ganska mycket. Atle Hansen i H50 plus några andra i H50 och H40 blev bekanta runt omkring mig. Vi kom fram till den backen som är precis innan den långa utförsåkningen som är riktigt stenig precis innan Brunnsvik. Här kändes de som att benen skulle ge mig sig, jag tappade siktet på Atle som försvann långt fram i uppförsbacken. Sedan började den härliga utförsåkningen, det gick fort och jag mest lekte runt för och njöt av min heldämpade hoj som tuggade ojämnheter likt en hund käkar godis.

Det stod rätt många med punktering längst de stenigare partierna men jag blev skonad från missöden.

När vi kom ned till asfalten stod Emma och Emmelie med ny flaska och det var välbehövligt då den jag hade blitt tom.

Precis efter första langningen, ser ju rätt lugn ut

Nu fortsatte jag tugga på, tempot var fortfarande rätt uppskruvat men nu kändes de mer kontrollerat. På stigarna innan vi kom ut på banvallen fick jag återhämta mig lite då min heldämpade superfly gav mig stor fördel jämt mot vissa andra hardtailåkare.

Första biten på banvallen passade jag på att dricka och fylla på energi och utnyttjade de andra lite för dragjobbet. Sen va de in i skogen igen och här någosntans kom vi ikapp första elittjejen. På dessa stigarna fick jag jobba på hårt för att täppa luckor och hänga med i tempot. När vi kom ut på banvallen igen så kändes kroppen starkare än förväntat och jag tillsammans med 2-3 andra låg framme och drog hela vägen förbi ABB och runt ner mot undergången med trapporna. Jag placerade mig bra vid undergången och fick därmed inte stopp pga framförvarande som tidigare år.

Nu började nästa längre stigning upp mot bergspriset, jag såg Emma som hejjade och fotade mig. Kort därpå stod Emmelies föräldrar med ny flaska åt mig. Jennie Stenerhag låg jag jämsides med en bit upp i backen. I vanligt fall så brukar jag va heltorsk i uppförsbackar, men nu tog jag hennes bakhjul och körde på i ett riktigt bra tempo uppför hela backen.

Sen började de gå utför igen. Jag hade några juniorer framför mig som mest lekte runt, vilket man gärna själv skulle orkat göra. Efter ett tag kom vi återigen ut på asfalt för att börja en lite längre stigning igen. Nu kom Jennie förbi igen och jag valde att ta hennes bakhjul för att hänga med. Asfalten blev grusväg och därefter svängde vi in på en stig som fortsatte smått uppför. Här började jag känna att krafterna började tryta riktigt ordentligt. När vi väl kom ut på grusväg igen så passade jag på att slänga i mig både booster och gel. Som tur var gav det snabb effekt, dock hjälpte de inte ett smack mot den kopiösa hunger jag kände.

Full fart och fullt fokus på att hålla tempot uppe

Vi gasade på och körde förbi en del cyklister, när vi kom in på stigarna igen så låg jag bakom Jennie som det mest var en fröjd att följa efter i skogen då hon valde perfekta spår mest hela tiden. Så här kunde man koppla bort hjärnan lite och bara trampa på.

Efter en del utför kom vi fram till grusvägarna precis innan nästa backe mot Hagge. Här kom några med full rulle bakifrån och jag var inte sen med att hänga på. Efter vätskekontrollen stod Emma och Emmelie med sista flaskan innan mål. Bara två ”små” backar kvar till mål tänkte jag.

Hade återigen samma H40 och H50 åkare som tidigare i loppet runt mig, även Jennie låg i samma klunga.

Uppför Hagge gick det och jag förvånades över hur bra det kändes när vi cyklade upp, nu säger jag inte att det inte var jobbigt men istället för att bli förbicyklad av massa cyklister i backen som tidigare år så var det istället jag som cyklade förbi andra.

Nedför baksidan av Hagge hände inte mycket med mer än att grusdammet yrde när vi dundrade fram i över 60 km/h nedför. När vi kom ned till asfalten bestämde jag mig för att jag inte skulle göra mer dragjobb… Den tanken höll väll i drygt 500 m då ingen annan heller verkade vilja dra med mer än Jennie. Jag gick upp och drog och gjorde det fram till nästa och sista backen. Här brukar i vanlig ordning ALLA cykla om mig. Men nu blev jag faktiskt bara omcyklad av en enda, och det var en från H-sport som jag snabbt tog hjul på. Jennie var också snabb uppför och det blev en lucka på drygt 50 m vid toppen av backen.

När det sedan gick utför låg jag i rygg på killen ifrån H-sport, men om jag tyckte jag cyklade fort utför så hade han en raket i baken jämfört med mig. Körde förbi några nedför och var ikapp Jennie när det flackade ut.

H-sport killen verkade ha rejält med sprätt i benen och han stack som skjuten ur en kanon. Jag gjorde mitt bästa på att hänga på. Jag körde förbi och ifrån Jennie i jakten på killen i rött, för röd tröja hade han faktiskt på sig.

Efter en vild jakt var jag ikapp, lagom till vi kört genom några tunnlar. Härefter var det asfalt och här gjorde jag ett lite ryck och kom loss. Men det dröjde inte länge förrän killen i rött återigen kom som en raket. Jag hängde på men precis innan den sista lilla stigen innan mål smet han före två åkare som jag inte kom förbi. Den luckan han sedan fick räckte för att han skulle hålla undan hela vägen in i mål och jag missade därmed pallen med 12 sekunder då jag slutade som 4:a.

Om vi då ska summera loppet så var de superskoj med bra väder, torrt underlag och kul bana. Cykeln fungerade helt felfritt och jag kände mig riktigt urstark under hela loppet. Jag hade inga pangben, men feelingen var att jag hade mycket att ge under loppet.
Jag kom före många som brukar komma före mig vilket måste vara ett bra tecken.