Uppsummering av året 2015 med bildbomb

 

Det var dags att summera året som varit, lite sent men, bättre sent än aldrig Bjuder på en del skoj text men framförallt kan jag lova en bildbomb från året som varit.. Kort och gott kan man säga att det både gått upp och ner, man skulle helt enkelt kunna säga att 2015 har varit både min bästa och sämsta säsong hittills.

Vi kan ju ta det från början, vi kör en re-cap och börjar från början av 2015… Säsongen började ju inte med det bästa utgångsläget då jag gick med gipsad hand ända in till slutet av februari eftersom jag bröt båtbenet i november. Dåligt med detta var att jag var rätt begränsad i vad för träning jag kunde utföra, men samtidigt var ju detta bra då jag faktiskt kom in och tränade effektivt inne på wattbiken.

Gipsad hand men de hindrade inte mig

När väl gipset försvann så var det dags för att åka till Mallorca på cykelläger. Veckan där var toppen och träningen gick riktigt bra. Många sköna soliga timmar i sadeln som planerat.

Bild ifrån Mallorca i April nere i Sa Calobra

Säsongen drog igång med varbergs MTB-meeting som var första deltävlingen i västgötacupen. Loppet gick bra och det kändes riktigt bra med nya hardtailen till cykel. Jag drog till med en 3:e plats i Seniorklass och fick stå på pallen. Som jag sa då, det kunde knappast blivit bättre start på säsongen. Tävlingarna fortsatte, 1:a majloppet gick… en 7:e plats i senoirklass där med hårdare motstånd än tidigare, jag åkte därifrån med ett leende på läpparna. Dagen efter vad de Dalslands xc på agendan och där drog jag till med en 9:e plats totalt och kände mig riktigt stark genom hela loppet.

Full fart på Varbergs MTB Meeting på deras tekniska bana

 

1:a Majloppeti Kvänum! Starka ben men dålig teknik å taktik

 

 

Dalslands XC, pangben och bra känsla

 

Billingeracet stod inför dörren. Jag hade en plan kring loppet och följde den till punkt och pricka. Körde stenhårt och var med precis där jag ville första 50 km… Sen sa rygg, bål och axlar tack och hej... Min gissning är att all denna uteblivna styrketräning och då främst bålstyrka under vintern gjorde att jag gick in i säsongen med en svagare kropp än någonsin. Detta gjorde att rygg och bål inte orkade med den belastning billingeracet erbjöd.
Trots en havererad rygg så var benen och den övriga formen riktigt bra och jag kunde trampa mig uppför strupen och in i mål med ganska bra fart. Lyckades slå till med en 3:e plats i H-sport dessutom. Tyvärr missade jag prisutdelningen då jag var övertygad om att jag var 4:a tills jag påvägen hem kollade resultaten J

Från Billingeracet, här var det bara sista backen kvar

Sålångt var starten på säsongen top of the line från min sida.

Jag var dock lite sur på min hardtail då den fick skulden för min onda rygg, så jag bestämde mig för att köra på min fullgung istället. Så iväg mot Husqarna Mountain med fullgungen.
Första halvan av loppet kändes hur bra som helst, benen var pangben och flåset var med mig. Jag var påväg mot att slåss om 1-3 platsen i Seniorklassen när jag utför en slalombacke kraschade i hög fart… Där va den tävlingen slut… Med ont överallt men främst i vänster axel, arm och ben åkte jag och Johan vidare till Vårgårda som skulle vara dagen efter… Vi åkte till vårt hotell… där låg jag och kved och klagade över att jag inte kunde röra min vänster arm, samtidigt tyckte Johan att han var sjuk, så vi ställde in vårt deltagande i Vårdgårda och åkte hem istället.
Klokt beslut enligt mig, för dagen efter var jag till akuten och fick höra resultatet av markkontakten dagen innan… Så; dislokerad AC-led i vänster axel, på svenska skulderbladet hade alltså slagits ur sitt fäste i axelleden och satt numer inte på samma ställe som det borde. Men det var inte allt, Rotorcuffruptur var skada nr 2. Mina muskler vid axeln hade slitits av till 2/3, därför kunde jag inte lyfta armen. Dessutom hade jag lyckats slå till armbågen så den var stor och svullen… Domen blev därför, rehab i 6 månader och därefter kanske jag kunde lyfta armen igen. Jag fick absolut inte cykla i skogen.

Panikmeck med cykeln innan Husqvarna... Ungefär såhär isärplockad kände jag mig efter jag krashat

Här var jag rätt bitter, säsongen var borta enligt mig… Efter att ha låtit bli cykeln i ca 1 vecka var abstinensen ett faktum och jag drog ut och cyklade… Ont i axeln och svårt att hålla i styret… Inget tävlande på länge tänkte jag…

Det gick 2 veckor och jag cyklade mest inne. Notera att även att sitta inne gjorde ont i axeln. Varje daglig syssla som involverade armen var ett projekt.

Jag kämpade hur som helst på och valde att köra Valmetrundan MTB som är ett lokalt lopp, mest för att det var kul… Med allt som allt som utgångsläge på tävlingen får jag väll säga att en 6:e plats var rätt bra ändå… största delen av loppet cyklade jag med 1 hand på styret då det inte riktigt fungerade att hålla med vänster arm.

Målgång på Valmetrundan, ont ont ont!

Efter ytterliggare några veckor var det Lida loop i stockholm. Jag hade vid det här laget testat att cykla ute och tyckte det funkade okej. Inte smärtfritt men det gick ändå hålla i styret. Jag förberedde mig och tejpade upp hela axeln och smetade på voltaren för att orka med…

Axeln höll ihop ganska länge på Lida loop

Första 1 timmen och 40-45 minutrarna av loppet gick riktigt bra, hade knappt ont alls i axeln. Men därefter kom smärtan som ett brev på posten och det blev till å cykla med en hand på styret igen… Men allt som allt… Jag drog till med en 2:a plats i H-sport och fick stå på pallen J

På pallen fick jag stå på Lida Loop

Alla tekniska lopp så som värmlandsserien och västgötacupen skippade jag då axeln inte klarade av stökig terräng… Däremot fungerade ju långloppen helt ok.

Ränneslättsturen gick av stapeln och jag cyklade som om jag var skjuten ur en kanon. Bra ben, stark känsla och det mesta fungerade. I och med detta fick jag stå högst upp på pallen i H-sport, jag fick även en pokal som jag stolt höll upp.

Första gången jag fått stå högst på pallen. Ränneslättsturen levererande

Mörksuggejakten gick därefter och jag var supertaggad då formen kändes riktigt bra… Men pga värme och vätskebrist (min gissning) så fick jag pulsrus och valde att stiga av loppet.
Själva tävlingen som annars startade så bra, men bra upp i startbacken och bra fart första milen av banan. Därefter noterade jag att min puls låg kvar i röd zon trots att jag ”vilade” i nedförsbackarna. Så efter ett tag slog jag av helt på takten för att få ner pulsen, men detta hjälpte inte heller. Så jag valde de säkra före de osäkra och klev av vid 5 mil där Emma stod och väntade. Inte vad jag hade tänkt mig, men så blir det ibland.

XCO/XCE SM hoppade jag över då jag inte ville riskera något pga axeln. Istället tränade jag, mycket länge och hårt hemma. Engelbrektsturen stod för dörren och vi åkte dit i extremt oväder med regn och åska. Men men, man blir ju bara blöt en gång.

För att summera detta loppet, jag såg typ ingenting. Ögonen var igensatta av lera och smuts. Så när jag gick imål var jag knappt igenkännbar, dessutom var jag rätt butter då jag tyckte de hade gått skitdåligt. Men Emma kom glatt med beskedet att jag vunnit H-sport med över 10 minuter… Så där slutade jag vara butter och tyckte det hade gått bra istället.

Såhär ser man ut efter ett lerrace :) Och det va Engelbrektsturen minsann

Finnmarksturen var nästa på tur. De här loppet kändes riktigt riktigt bra, bra fart, bra känsla och ingen vägg. Jag hade spurtuppgörelse om 3:e platsen i H-sport men missade den med några sekunder… men fortfarande, jag tyckte att det var ett bra lopp ändå.

På finnmarksturen var känslan riktigt bra!

Nu var det dags för cykelvasan… Formen var på topp och jag hade satt personbästa på FTP test veckan innan där jag laddat ur 393 watt/snitt vilket gav mig ganska precis 5 w/kg. Kul, första gången jag uppnått den nivån.

Den tämligen kyliga starten i Sälen gick och jag tyckte startbacken var en behaglig resa. Jag låg med i täten till första kontrollen. Därefter skruvades tempot upp och fältet sprack upp. Jag gasade på och hade toppben. Vid första langning skrek emma något om att jag var med bland topp 50 vilket var dagens ambitiösa mål.

Även om ben och kropp kändes hur bra som helst så var det här det började gå från bra till dåligt… Jag tappade kedjan… lyckades få på den och jaga ikapp samma klunga igen för att tappa kedjan direkt igen… Lyckades jaga ikapp ytterliggare en gång… men lyckan var kortvarig då jag kort därpå tappade kedjan igen…

Cykeln var helt redo för Cykelvasan här, synd jag inte testat drevningen helt

Sen orkade jag inte jaga ikapp samma klunga igen. Såhär fortsatte det ett tag, jag tappade kedjan och tappade en klunga, fick på kedjan och kom med i en annan klunga för att tappa kedjan igen… Jag slutade räkna mina kedjetapp efter 20 ggr. Jag var vid de här laget så arg/ledsen och uppgiven så jag hade bestämt mig för att bryta loppet. Så vid Oxberg klev jag av cykeln och sa till Emma att vi gärna kunde åka bilen sista vägen…

Inget bra lopp men en himla bra form iaf.

Jag var ju inte direkt överlycklig efter vasan, men rätt peppad att göra revanch till nästa år. Lite arg på materialet så sålde jag båda mina cyklar här någonstans och köpte en annan istället. En Specialized S-works Epic world cup blev det.

Hejdå till dessa fincyklar för att göra plats för.....

 

Nya fincykeln Specialized S-works Epic World Cup

Tyvärr började det sedan gå lite utför med 2 förkylningar som avlöste varandra vilket gjorde att jag missade Bockstenturen. Jag försökte sedan komma igång till Karlstad XC och lyckades ändå rätt bra. Känslan var bra genom hela loppet, benen var starka och allt klaffade som det skulle. Rullade in över mållinjen som 9:a totalt. Och enligt mig var detta årets bästa lopp då motståndet var hårdast i förhållande till placeringen. Sen kanske nya cykeln hjälpte till lite också.

Målgest 1 km innan mål, då kändes det bra på Karlstad XC

Årets bästa lopp och årets bästa bild blev på Karlstad XC

Sista loppet i Långloppscupen stod inför dörren. Helt nytt för mig då jag missade den förra året. Lite roligt med denna tävlingen var att jag oavsett resultatet hade vunnit totalen i H-sport klassen redan. Därför hade jag en annan taktik detta loppet. Nu skulle jag gå ALL IN från start och se hur länge jag kunde/orkade hänga med de snabba grabbarna.

Kämpigt på Västgötaloppet

Sagt som gjort… Hängde bland topp 20 första 4 milen tills jag tog helt slut… Härefter gick det utför, först bendöden, sen energidöden och till slut väggen… Vinglade mig i mål på årets sämsta resultat. Men totalen vann jag hur som helst, så fick avsluta tävlingsäsongen med att stå högst upp på pallen…

Totalsegrare i H-sport i långloppscupen.

Så kort summerat. Det har gått riktigt bra men samtidigt har det varit en del större motgångar som ställt till det för mig.

Nu är det 2016, jag har ny cykel, nya förhoppningar och tänker göra en fullhjärtat elitsatsning under året. Nu är det elitklass som gäller.
Nu gäller det bara att hålla sig frisk, träna rätt och se till att jag blir tillräckligt stark för att kunna vara med och fajtas om de platserna jag vill. Jag vet vad för siffror som krävs så det är bara att fortsätta kämpa J

 

Offseason är slut...

Nu är offseason delen över för min del. Det blev 2 månader av ostrukturerad träning, 1 månad var planerarad, och den andra halvan bestod av 2 veckors resande med jobbet och 2 veckors influensa. Droppet i min form blev därför en aning större än vad jag hade planerat. Drog igång träningen i lördags med ett FTP-test som tyvärr bara gav siffror på den oglamorösa sanningen om vilken oform jag är i… Att dra 3.7 w/kg på en 20 minuters flatout intervall är för mig riktig katastrof. Men tyvärr är det bara att acceptera läget och börja jobba sig framåt. Det kan ju hur som helst inte bli annat än bättre med detta som utgångsläge.

Plågsamma 20 minuter

Under FTP-testet så kändes det fantastiskt de första 5 minuterna, 355 watt i snitt (precis enligt plan), benen kändes superfräscha. Tyvärr så var inte hjärta och lungor med på noterna. Märkte ganska snabbt att min centrala kapacitet tappat otroligt, medan benen fortfarande var starka. Förmodligen av dåligt vo2 så sänktes mitt snitt ända till 306 i slutet av denna tjuga. Detta kan jag då jämföra med mitt toppvärde i början av augusti som var 393 watt i snitt på 20 minuter.

Känslan att gå ifrån ett FTP-test helt förstörd är ju helt bekant, men att gå ifrån ett FTP-test enbart förstörd i kroppen å pannbenet med ett par ben som gärna hade cyklat flera timmar till i samma tempo eller hårdare var en ny upplevelse. Jag får helt enkelt se detta som något positivt, det är lättare att få upp mitt vo2 till vad det var förut än att bygga benstyrka och lokal kapacitet i benen.

Nog snackat om det, nytt FTP -test om 1 månad J

Offseason i ett nötskal, det är bara kul!

Enduro = offseason för mig

Var ute och solskenscyklade lite igår och bara njöt av att vädret var helt fantastiskt. Tog en tur på min Specialized Epic som jag precis fått tillbaka ifrån den årliga servicen, dämparservice, nya brainenheter, nya länkage och ramlager gjorde att cykeln kändes som en riktig raket. Dessutom hade jag ju för drygt 6 veckor sedan bytt både vevlagren och hjullagren. Med andra ord så är hojen i dagsläget väldigt välrenoverad och helt redo inför 2016. Nu lär det inte bli många fler turer på Epicen i år då jag inte riktigt tänk köra på den när det är minusgrader eller salt på vägarna. Men jag vill förmodligen cykla ute ändå, därför har jag påbörjat ett projekt att sätta ihop min gamla kasserade Superflyram med lite billiga komponenter som man kan köra i snö och slask under vintern.

3 timmar i detta magiska väder va inte hel fel tidigt i söndags.

För övrigt så är min träningsplan fram till jul lagd och jag kan bara säga såhär, det kommer bli intensivt och jobbigt, men samtidigt kul då jag tror det kommer ge mig mycket. I planen är även rätt mycket styrketräning inlagd för att bygga upp min bålstyrka som är ganska kass om jag får säga det själv.

Till något annat skoj igår var jag med Emma och några till för att testa på klättring i Arvika. Det var verkligen fantastiskt kul. Sjukt jobbigt var det också, kanske inte konditionsmässigt, men för händer och armar. Idag är resultatet skinflådda händer och rejäl träningsvärk i armarna. Hoppas verkligen på att få göra om det

Klätterapa

Racerrapport Västgötaloppet

Sitter här på flygplatsen i Wien och hade lite för mycket väntetid innan mig flight skulle gå så nu blir de en lång rapport om den säsongsavslutande tävlingen i Ulricehamn

I lördags avslutades långloppscupen. Dagen i ära bjöd på strålande sol och en lätt bris samtidigt som temperaturen var så pass behaglig att kort-kort kunde tillåtas.

Jag och Emma packade in oss i bilen vid 6-tiden och begav oss mot Ulricehamn där Västgötaloppet skulle gå av stapeln. Det som var lite extra roligt med de här loppet var att jag förra året inte körde, vilket då i sin tur innebar att det var en helt ny tävling för mig det här året. Alltid roligt med nya lopp som man inte kört tidigare.

Väl på plats hämtade vi ut nummerlapp och passade även på att sno med oss Johans startkuvert eftersom han var på g till tävlingen.
Eftersom Emma skulle köra bilen och vi därför inte behövde parkera bilen uppe vid TC och målområdet så åkte vi bekvämt ned till starten i bilen för att parkera där.
Vi fixade iordning allt, planerade langningsplatser och slängde in cykeln i startfållan. Det kändes riktigt skoj att få tävla, jag va verkligen taggad att få rejsa skiten ur mig själv idag.

En lite annan strategi var det som gällde för dagen, inte hålla igen för en sekund, gå ut på max och köra all in sålänge det skulle hålla var planen. Dvs inte som alla andra lopp då jag lagt mig lite bekvämt under tröskel och mosat genom loppet och sedan känt vid målgång att jag kunde kört fortare. Jag ville få den där känslan vid målgång att man bara ville lägga sig ner och halvt dö på stället.

Starten gick, jag kom iväg som en raket och flög iväg uppför startbacken. Benen kändes fantastiska och jag kände inte av alla de höjdmeter som skulle vara i starten som de snackats så mycket om inför de här loppet. Jag hängde med täten och låg i rygg på Johan de första 10 kilometrarna. Sen lyckades jag tappa honom på en lerig utförsåkning där folk la sig i backen likt plockepinn. Jag körde slalom med cykeln på breställ mellan alla cyklisterna som låg nere i leran.

Här var de fortfarande tryck i påkarna

Tyvärr blev glappen till Johan för stort för att ens försöka jaga ikapp, istället hamnade jag med ett par riktigt snabbåkande killar som gasade som satan. Jag låg på tokrött och hade bitvis riktiga problem med att hänga med på rulle. Vi körde långa grusvägar och till slut orkade jag inte med tempot, efter 25 km körda så valde jag att släppa dem vilket i efterhand kanske va en halvdum ide, inte för jag tror jag kunde orkar hålla mig kvar där speciellt länge till, men ändå, man ska ALDRIG släppa ett par bra ryggar frivilligt.

Jag mosade på en bit själv, innan jag blev ikappåkt av en klunga på 8-9 cyklister. Dessa körde också fort som satan. Men vi hade bra samarbete gällande dragjobbet och det gick verkligen undan på grusvägarna.
Vi kom in på ett tekniskt stigparti som gick utför, jag låg som 2:a man i klungan och hade riktigt bra flyt utför. Efter utförslöpan kom en rejält lång uppförsbacke, inte tokbrant på något sätt, men sådär lång och riktigt superseg. Jag hängde dock på bra, trots att det brände i benen utan dess like. Grusvägen, blev till knölig stig med smått motlut, här fick jag något fruktansvärt oflyt och tappade hela klungan. Så när vi väl kom ut på grusvägarna igen så var jag flera hundra meter efter. Som tur var hade ytterligare en ur klungan segat ner sig på den tämligen knöliga stigen. Det verkade dock som att han hade riktigt bra med tryck i benen och jag lyckades precis hålla mig kvar på hans rulle  när han började jaga ikapp klungan. Att jag drabbats av ett enormt oflyt och seghet var som tur bara en tillfällighet, för vips så hade jag fått tillbaka krafterna i benen, vilket då gjorde att jag kunde hjälpa till med dragjobbet. Efter några kilometers jagande så var vi ikapp klungan igen och allt verkade frid och fröjd. När vi började närma oss varvning igen så kom det några riktigt tokbranta backar. Här började jag känna att mina ben jobbat på för högt varv från start och jag orkade inte ställa mig upp å hänga med klungan och jag kunde se hur dem alla seglade iväg. Jag hamnade därefter i lite ingenmansland och körde runt själv, kan även tillägga att jag lyckades gå rätt in i väggen här någonstans. Jag gjorde allt för att komma tillbaka, drog en gel och en booster å drack lite mer, men inget verkade få mig ur energisvackan.

Vid varvning kom en kille i H-sport klassen ikapp mig och jag hängde på honom eftersom jag ville va med å fajtas om pallplats. Efter varvningen kom ett par riktigt härliga utförslöpor som var rätt tekniskt knepiga i rätt hög fart. Det var inga problem alls för min del och jag fick till och med ner pulsen till viloläge. Av någon anledning tappade jag H-sport åkarens rygg och hamnade återigen själv. Någonstans vid 52-53 km så kom Jennie Stenerhag ikapp mig, precis innan sista langningen. Jag fick en ny flaska och hängde på Jennie som i vanlig ordning cyklare som en raket. Härefter följdes banan av några kilometer riktigt skojiga stigar som var snabba, och med smått medlut. Jag höll mig hela tiden bakom Jennie tills jag av någon anledning tappade även hennes rygg, anledningen såhär i efterhand är ju rätt uppenbar, när man väggat går det inte speciellt fort även om man försöker. Jag försökte trycka ikapp när vi körde på grusvägarna mellan ett par åkerfält. Avståndet kortades pga av mitt tappra försök ner avsevärt. Kort därpå blev jag blev ikappåkt av några som jag självklart tog rygg på, Så med deras draghjälp så kom jag ikapp Jennie igen. Men vid drygt 58-59 km så börjar banan att gå uppför igen, och det är egentligen härifrån de jobbigaste på banan är. Härifrån blev det de mest kämpiga jag haft på en tävling under det här året. Energin va helslut och jag mest vinglande omkring, cyklist efter cyklist cyklade förbi och jag orkade inte ens lägga mig på rulle. Vi passerade ett grustag och här någonstans reflekterade jag över att jag knappt hade styrfart. Även om jag försökte trycka på så var det som att någon släppt ur luften, det kom liksom ingen mer kraft ur de här klena benen.

Här gick det inte fort, hade något gått bredvid så hade det gått fortare

Vi cyklade uppför och uppför och det verkade aldrig som att uppförsbacken skulle sluta. Det var asfalt, det var grus och det var stig. Minnena är diffusa från slutet, jag minns att jag hörde och skymtade målområdet när vi körde runt och ut på en stigloop bestående av mycket teknisk singeltrack. Här fick jag faktiskt återigen lite krafter och cyklade förbi rätt många cyklister. Men efter stigen kom vi till en uppförsbacke som hette duga under en kraftledning… Här krampade båda mina lår ihop. Jag fick verkligen kämpa för allt jag var värd för att ta mig uppför den där backen. Det var nog inte så brant och jobbigt som det kändes, men jag kämpade mot smärtan från krampen i benen och det är inte att leka med kan jag säga. Sista biten in mot mål och runt den kilometerlånga extrasnurren arrangören lagt gick knappt i styrfart… jag rullade in över mållinjen som 6:e man i H-sport. Helt slut gick jag och la mig på gräsmattan bredvid polaren Johan som också väggat deluxe på loppet.

In påväg under målportalen, en känsla av lättnad efter denna deluxeväggning

Summa summarum av loppet då… Jag jobbade hårt och mycket i veckan, med lite sömn, lite träning och inte rätt mat. Fick dåligt med sömn natten innan loppet dessutom. Gick ut tokhårt och de höll inte. Jag gick rätt in i väggen… MEN, nu vet jag att jag har kapacitet att gå med ifrån starten om jag vill, sen handlar det bara om att orka hänga med hela vägen också.
Banan va riktigt rolig, bitbis va den iofs riktigt trist, men många skoj stigar och snabbåkta partier. Det var nog cupens jobbigaste tävling med tanke på de nästan 1100 höjdmetrarna på de 73 km långa loppet.
Sen får jag ju inte glömma att nämna att jag ändå fick stå på pallen. Jag fick ju faktiskt stå högst upp på pallen då jag vann totalen i H-sport. Årets stora mål blev avklarat. Men med det vill jag också säga att jag nästa år kommer köra elit, både i långloppscupen och Västgötacupen 2016 och det ser jag verkligen fram emot.



Pallen för totalen i H-sport i Långloppscupen 2015. Vi får se om jag någonsin lyckas stå här igen, för nu är det elit som gäller i fortsättningen.



Så nu är officiellt tävlingarna slut för mig för 2015. Nu blir det till att ta det lite lugnt några veckor innan off seasson träningen börjar på allvar. Nu handlar det ju om att förtjäna sig en plats bland eliten tills nästa år.

 

Racerapport Karlstad XC

Igår var det Karlstad XC som stod på agendan. I år har jag kört banan ett antal gången innan, och guidat ett flertal grupper runt sträckan som var planerat att köras, så jag hade minst sagt koll på banan och alla dess små tekniska detaljer.

Veckan innan loppet nu så hade det regnat helt galet mycket vilket gjorde att banan var riktigt blöt och lerig.

Eftersom loppet gick på hemmaplan och starten inte gick förrän 12:30 så var förberedelserna inte riktigt som vanligt. Tog sovmorgon och slöade omkring hemma och var lite smånervös över allt å inget.
Vid 11:30 så rullade jag bort mot starten vid Norra fältet för att fixa till nummerlapp och chip å så självklart snacka med massa härligt glada cyklister.
Av någon anledning så var jag mer nervös än vad jag brukar vara inför ett lopp, kanske för att det var på hemmaplan och alla man känner nästan var på plats.
Jag startade i H-elit och var långsammast på pappret av de drygt 15 startande i klassen, där många toppåkare ifrån Sverigeeliten valt att komma. Så målen jag satte upp va knappt realistiska. Topp 10 i loppet och bäst i klubben, det va än mer orealistiskt eftersom Klubbmästaren Mikael Hallberg dök upp som gubben ur lådan innan start.

Startskottet gick, och vi körde iväg på den långsammaste masterstarten jag varit med om, nackdelen med sådana här långa långsamma masterstarter är att det kommer upp massa folk som inte har något att göra längst fram. MEN, nu ska vi inte vara negativa, för det va nog de enda lilla negativa på hela dagen.
Fältet släpptes iväg och tempot drogs upp till, i vanlig ordning, förbannat hårt. Lite otaktiska val från min sida gjorde att jag fastnade bakom några i skogen och tappade täten rätt snabbt. När vi kom ut på motionsspåren som leder bort mot asfalten innan Sörmon så gasade jag dock på och kände att jag hela tiden tog in på tätklungan som jag såg längre fram.
Precis innan vi kom fram till asfalten så var jag ikapp täten och jag kunde lugna ner mig lite för någon sekund.
Sen bar det av ut på de leriga, blöta ridstigarna som leder ut till tallhedarna på Sörmon. När det började gå uppför igen så kändes de som att benmusklerna helt ströp sig själva och jag kunde inte annat göra än att släppa täten då de helt enkelt hade bra mer krut i benen än mig.

Precis vid passering inför första vätskekontrollen

Jag hamnade själv ända ut till Sörmon där jag såg att en snubbe (hann som vann H-40), var en bit bakom. Jag tänkte att de kunde vara ett smart val att göra gemensam sak och hjälpas åt att jaga. Efter att ha vilat lite bakom killen så tyckte jag de var dags att köra på lite igen, detta lagom när vi passerade första vätskekontrollen.

Här hade jag fått vitring på de framför igen då jag såg något röra sig lite längre fram på stigen. Jag gasade på och var efter en stund ikapp Klubbmästaren Hallberg. Jag drog nytta av att ligga bakom honom ett litet tag, tills det var dags för mig att börja köra igen. Jag och Mikael turades om att dra, H-40 killen verkade aldrig riktigt vara med i matchen då han hela tiden låg 5-10 m bakom oss. En otaktisk dumt planerat intag av en gel gjorde att jag hamnade sist av oss tre och fick helstopp då framförvarande fick stopp i ett lerhål. Jag såg Miakel segla iväg och tänkte att där va han borta. Men jag gav mig fan på att komma ikapp, och såfort det började bli lite medlut så fick jag verkligen upp farten och innan vi passerade vätskekontrollen så var jag ikapp. Strax efter vätskekontrollen så fick jag ny flaska langad vilket va välbehövligt då den jag hade redan va slut efter 45 min rejsande. Vi fortsatte köra på med mig i spets. Men i ett av de längre tröga motluten på sörmon började benen kännas lite väl kripsiga för att vara såhär tidigt in i loppet.  
Mikael gick upp och drog tåget ett tag vilket gjorde att mina ben fick återhämta sig tillräckligt för att orka trampa på för fullt igen.

Inför sista loopen på Sörmon, inte riktigt lika pigg

Ju längre vi körde på Sörmon ju starkare kände jag mig. Vi körde den sista biten av sörmon, under kraftledningarna och bort på skogsbilsvägarna. Här trampade jag på ordentligt och kände verkligen hur benen jobbade. Vi kom ut på asfalten upp mot masten tillslut. Här vinkade jag och Mikael fram H40 killen som såg riktigt sliten ut. Jag passade på att få i mig lite mer energi och vätska och när vi nådde toppen tog jag täten igen.

Jag gasade på rätt hårt över de leriga och blöta stigarna ända fram tills vi kom ut på asfalten på torssnäsvägen igen. Här märkte jag att det bara var jag och Mikael kvar.

Mikael såg lite sliten ut så jag fortsatte gasa på, och vips så var vi en bra bit inne på i2 området. Mikael gick om för att dra precis innan en skarp högersväng, och av någon anledning fick jag bakhjulssläpp och lyckades ställa hojjen i helsladd så att det blev tvärstopp. Som tur ramlade jag inte. Mikael fick dock en förbaskat fin lucka pga av mitt strulande. Och till hans fördel var stigen över Getryggen på tur. Teknisk och jävlig, inte riktigt min favorit. Jag gasade på för allt jag var värd för att komma ikapp honom, sakta men säkert märkte jag dock att avståndet minskade. Vi körde längst golfbanorna och passerade en punkterade Johan Fryksenius som hejjade för full hals. Precis när vi hade passerat den plaskblöta ängen så var jag äntligen ikapp Mikael. Han försökte vinka fram mig att dra men benen sa bara stort ”NO NO” så istället försökte jag få ner pulsen något slag genom att ligga bakom.

Men men, den taktiken funkade dåligt, så när han började vinka igen så var det bara att ta på sig dragmössan å köra. Tuggelite passerades, vätskekontrollen och ett varv på en blöt gärsplan avverkades. Tillslut kom vi till Bryngfjorden, ner för en bit av downhillspåret och sen lite grusväg och en vätskekontroll igen innan de var dags för att trampa sig uppför slalombacken.

Bra tryck i påkarna innan Bryngfjorden

Uppför backen kände jag mig allt annat än kaxig, benen sved och det kändes inte som jag hade mycket mer att ge. Huvudet ville att jag bara skulle ställa mig upp å maxa upp på typ 90 sekunder som de brukar ta när jag i vanliga fall kör intervaller uppför backen. Igår tog de nog snarare 3 minuter upp. Efter upp kommer ner, återigen en bit på downhillspåret som går runt skutan. På baksidan av Bryngfjorden fick jag ny flaska av Emma som stod och hejjade på mig.

Jag med Mikael Hallberg tätt jagande bakom

AV någon anledning så fick Mikael här en lucka på flera hundra meter, men det tog mig ett bra tag innan jag faktiskt var ikapp honom igen. Väl ikapp så gick jag förbi och började dra. Grusvägarna avverkades fram till bland de sista stigarna. Här kändes de förjekla segt men framåt gick det ända tills i en av de brantare backarna där jag fick spinn på bakhjulet och var tvungen att sätta ner foten. Jag fick springa en bit med hojen innan jag återigen kunde hoppa upp och trampa. Vi körde på och stigarna avverkades en efter en. Bästa biten av loppet enligt mig. Hallberg klagade allt mer på att de va jobbigt.

Upp på stigen mot dommarringen hörde jag att han släpade efter mer och mer, och eftersom ett av mina mål var att komma in som förste man i klubben så började jag trycka på lite mer när jag märkte att han hade börjat tappa. Jag körde på och gasade på ännu lite mer när jag kom in på sista stigpartiet som är en vandringled. Riktigt blöt, teknisk och svår, men eftersom jag kört den 100-tal gånger så vet jag precis vart man ska cykla för att slippa problem. När jag kom ut på grusvägen igen så gasade jag på.
Jag slängde i mig en sista koffeinbestyckad booster för att få lite extra kick fram till mål. Drygt 7 km grusväg är sista biten in mot mål.

Jag vände blicken bakåt några gånger men såg inte skymten av någon. Jag gasade på hårt och pressade runt 35 km / h på grusvägarna. Vid 4 km kvar till mål hörde jag någon skrika att jag var 9.e man. ”haha” tänkte jag, ”inte en chans”.

Jag trampade på så hårt jag orkade och kollade nervöst bakåt hela tiden då jag var rätt säker på att de snart skulle komma en klunga med flera riktigt snabba i eftersom jag visste att de var många snabba som jagade.
Under järnvägen och längs Tjärnet in mot målområdet körde jag, inte en cyklist i syne, varken framåt eller bakåt. Publiken hejjade när jag passerade målområdet för att köra den sista lilla loopen ut på crossbanan.
jag rullade in mot mål och kände mig helt sjukt nöjd på alla sätt. Årets bästa lopp på alla sätt, extra skojj att det var på hemmaplan och dessutom vårt egna arrangemang.

Superglad precis innan sista lilla målloopen

Jag blev då 9:a totalt och första i OK tyr att klyva mållinjen. Jag klarade alla de målen jag så orealistiskt hade satt upp. Fantastiskt kul.

Jag fastnade sedan i målområdet i över 1 timme då jag stannade och snackade med kompisar och bekanta.

Bra arrangemang, bra väder, kul bana, och bra ben. En riktigt jekla bra tävlingsdag med andra ord.

Sjukdom på sjukdom och nu är det Karlstad XC dags

Sedan vasan har jag inte riktigt haft turen med mig. Blev ju sjuk ganska direkt efter cykelvasan, dessutom en rejäl sådan som höll i sig över 1 vecka. Sen när jag trodde allt var frid och fröjd så hann jag träna ordentligt en gång innan jag återigen kände att något började spöka i kroppen.

Tjejen åkte på en dunderförkylning och jag gick bara och väntade som ett brev på posten att jag också skulle åka på samma skit.

Planen var ju att köra Bockstensturen, jag och tjejen (hon fortfarande dunderförkyld) åkte ner till Varberg och sov där natten innan tävling. Jag hade till och med hämtat ut nummerlapp och satt den på cykeln och nålat fast lapp nr 2 på tävlingströjan.
Men så var det den där lilla detaljen att jag trots alla tänkbara åtgärder med alla huskurer och möjliga köpprodukter för att hålla förkylningen borta så vaknade jag på tävlingsdagen med feber och ont i halsen.
Valet var inte så svårt när det kom till om jag skulle starta eller ej. Lite snopet när bockstensturen är det lopp jag gillar mest av alla långlopp. Men med facit i hand så var det nog ett klokt val, dels för att jag faktiskt är frisk nu, men också med tanke på det misär deluxe lopp bockstensturen blev i år. Regn, hagel, kalt och blött. Jag hade nog hamnat på sjukhus om jag valt att starta. Så klokt beslut enligt mig såhär i efterhand.

Förhoppningen var att jag skulle slippa åka på en helvetesförkylning till bara en vecka innan Marathon SM i mtb. Jag kan ju inte säga att jag blev lika sjuk som tidigare. Men det blev ingen träning förrän på torsdagen precis innan SM. Kroppen kändes inte helt ok, näsan rann fortfarande och jag kände mig lite som en elefant på två hjul.
Jag ville ju självklart köra SM, och velade fram och tillbaka flera gånger om jag skulle köra eller inte. När det väl kom till kritan resonerade jag som så att formen va riktigt kass och jag samtidigt inte kände mig helt frisk. Summerar man då det så kändes det inte som att det skulle ge mig något alls att köra SM. Så jag sket bokstavligt talat i det. Trots att jag var anmäld..

Istället körde jag igenom Karlstad XC banan med Johan och Kalle på lördagen i ganska raskt tempo. Inte något tävlingstempo direkt, men det var hårdare än vad ett distanspass brukar vara. Så vi rullade igenom banan på drygt 2 timmar och 40 minuter, och vi gissade därefter att vinnartiden i år lär landa på någonstans runt 2 timmar och 25-30 min.
Karlstad XC går ju nästa söndag den 20:e september och det är mycket som gjorts med banan i år för att den ska vara i topskick.

Bjuder på några filmsnuttar ifrån när vi körde igenom banan i lördags.

Stig 1 Karlstad xc

 

Stig 2 Karlstad xc

Stig 3 Karlstad xc

För övrigt så blev söndagen en lugn historia, prövade på att göra något nytt. Trailrunning, har egentligen aldrig gillat löpning över huvudtaget, men att springa på tekniskt svåra, slingrande och kuperade små stigar kan nog ha varit bland det roligaste jag gjort på mycket länge.
Så i ren glädjeyra sprang jag 8 km utan att ens tänka på om det var jobbigt, de enda jag tänkte på var hur roligt det var. Så framöver blir det helt klart mer stiglöpning, inte för mycket dock då cykelbenen tar stryk av löpningen, men för nöjes skull och som komplement blir det nog en del i fortsättningen.

 

Lite filmsnutt ifrån min nöjeslöpning

 

Vill även tillägga att det känns som att formen är påväg tillbaka lite smått. Var ute och rullade ur benen i 2 timmar igår på mestadels stigar. Fick bara en riktigt feel good känsla utav passet. Inte så hårt men ändå drygt 27 i snittfart.
Bara jag kan få hålla mig frisk nu framöver så ska nog den här hösten kunna bli riktigt skoj träningsmässigt.

 

 

Bockstensturen kommer och förhoppningsvis även formen

I helgen är det dags för Bockstensturen och jag har verkligen haft ångest över detta fram tills igår. Efter Cykelvasan blev jag sjuk i 2 omgångar vilket gjorde att all träning uteblev i drygt 2 veckor. Sen har jag försökt smyga igång träningen allt mer. Känslan har ju dock varit att formen störtdykt och att cyklingen inte alls gått något bra.

Jag valde därför att chansa lite, antingen eller liksom, några hårda referenspass som skulle ge resultatet att bli sjuk på riktigt eller bli frisk å komma ur de här lite halvsjukträsket jag befunnit mig i.

Så sagt som gjort, i söndags körde jag ett längre intervallpass med sweetspoot med inblandade burster, och till min förvåning satte jag nya rekord både effektmässigt och tidsmässigt, benen kändes starka men kroppen kändes fortfarande i allmänhet rätt kass. Igår var vi några stycken som körde intervaller på en teknisk slinga i tävlingsfart. Måste erkänna att jag var rätt skeptisk till banan efter att ha åkt runt ett varv och kollat då den kändes för teknisk för att köra maxtempo på, men när vi väl körde sen så var det inga problem alls.

Vi körde 4 intervaller á 7:30 minut vilket kändes helt ok. Jobbigt som satan men fortfarande inte sådär så att benen och kroppen tvärdog.
Körde alla intervallerna med en snittpuls runt 97% av mitt max vilket jag ger tummen upp för, va länge sedan jag lyckades pressa upp pulsen så hårt och samtidigt känna att jag var med på alla hinder och ojämnheter längs banan. Måste även tillägga att jag nu hunnit utvärdera nya hojen lite mer, och jag kan kort sammanfatta det som så, Epicen går som en raket i skogen och ju å hårdare jag pressar den, ju bättre går den.

                                                      Filmade ett varv runt banan igår, sjukt kul!

Så nu hoppas jag formen kommit tillbaka och levererar hejdundrandes pangben på lördag då de 100 km nere i Varberg skall avverka, men först skall ett hårt intervallpass även brännas av idag.
Kommer även bli intressant att köra premiärrejset på Epicen, nu får jag verkligen se om den lever upp till mina förväntningar. Jag har hittills inte varit besviken.

 

 

Vad hände på cykelvasan och därefter

Det blev ingen racerrapport från cykelvasan i år. Men tänkte jag kan dra ett kort sammandrag av vad som hände egentligen.

Förberedelserna kunde inte ha varit bättre, Sälen, Lindvallen, Cykelmässa, sol, bra mat, bra med sömn och fantastiskt sällskap. Längst fram i startled 1 dessutom gjorde inte saken sämre. Uppför startbacken och ändra fram tills Mångsbodarna fungerade allt precis enligt plan. Topp 100 var jag med, kände mig urstark och inget kunde stoppa mig.

Tyvärr kunde något tyvärr sätta rejäla käppar i hjulen för mig, kedjehopp 1… Tappade klungan som jag åkte med där bästa kompisen Johan Fryksenius också körde. Fick på kedjan igen och lyckades jaga ikapp samma klunga. Väl ikapp tappade jag kedjan igen.

Sen var den nedåtgående spiralen igång. Körde själv ett tag och blev ikappåkt av en klunga, hängde med den klungan ett tag och tappade kedjan, fick på kedjan och körde själv ett tag igen, blev ikappåkt av en klunga som jag givetvis hängde på…. Tills jag tappade kedjan igen.

Här hade jag fortfarande fullt driv då kedjan inte hoppat någon gång än

Motivationen och drivet försvann i takt med antalet kedjehopp, jag slutade räkna vid 15 kedjehopp. Med drygt 1 mil kvar till Oxberg hade jag redan bestämt mig för att kliva av då allt kändes rätt trist då materialet strulade. Så jag rullade in mot Oxberg och klev av. Inga trötta och utmattade ben, inga krampkänningar, bara att psyke som tagit allt för mycket stryk av ett så banalt fel som massa kedjehopp.

Läxan lärd, aldrig köra ”vanligt” drev med singeklinga fram igen. Narrow wide klinga finns av en anledning. Det misstaget gör jag aldrig om.
Såhär i efterhand kan jag väll bli lite sur på mig själv att jag inte slutförde, men egentligen, vad spelar det för roll. Jag bryter ihop och kommer igen nästa år, starkare och snabbare.

Efter vasan åkte jag på en förkylning som fortfarande spökar med lite snuvig näsa. Riktigt trist med tanke på att värmlandsserien är idag. Får fundera lite på om jag verkligen ska starta. Känns dumt att köra all in i 40 min och kanske riskera att bli dundersjuk igen bara för en värmlandsserie tävling. Hur som helst ska jag dit och hjälpa till att snitsla upp banan.

Just ja, efter vasan så slängde jag ju ut båda mina cyklar på försäljning. Inte för att jag trodde dem skulle bli sålda, mest för att se om det fanns något intresse för dem. De tog ungefär 2 dagar så var båda Treken och Focusen sålda.

Båda finhojjarna blev sålda illa kvickt, kommer sakna dem litegrann i alla fall

Så helt plötsligt stod jag utan cykel mitt i säsongen. Har ju länge funderat på och varit sugen på att införskaffa en Specialized S-works epic men aldrig riktigt kommit till skott med det. Jag kollade runt på nätet och insåg att utbudet var lika med noll, så jag slängde ut en annons om att jag letade efter en Epic. Efter 1 dag eller så, så hade jag fått ett mail från en kille som ville sälja en.

Så i lördags åkte jag och tjejen till Brålanda för att kolla på hojen. Efter att ha testat den lite så bestämde jag mig för att slå till.
Så nu kör jag på en Specialized S-works epic från 2014. Jag har ju inte hunnit testa den jättemycket, men det lilla jag har hunnit med ger i alla fall känslan av att cykeln är riktigt kvick och lättmanövrerad i skogen. Men det bästa av allt är ju brain funktionen på dämparna. Det ger känslan av att köra en hardtail, fast när de väl blir ojämt är det en fullgung.

Nya vrålåket. Kommer nog komma bra överens den här och jag.

Blir mer utvärdering av hojen senare…