Racerrapport från Långa Billingeracet

Nu tänkte jag bjuda på en liten racerapport från Långa Billingeracet. Enoy!

Vi, jag Emma, Johan och Emmelie kom till Skövde i god tid enligt vissa och lite sent enligt mig själv, sådär 2 timmar innan start.

Alla bestyr innan start togs om hand med allra största smidighet innan vi rullade ner mot skövde arena för start.

Uppvärmningen blev från min sida knapphändig. 15 ynka minuter med 2 spurter. Långt ifrån tillräckligt för att få igång mig, 40 min uppvärmning hade varit mer önskvärt, men ibland får man nöja sig med 

det lilla.

Träffade många trevliga bekanta ansikten innan starten som gjorde det hela en aning trevligare än det redan 

var. 

Startskottet gick och jag kom iväg bra, körde på uppför startbacken där jag plockade många fina placeringar innan vi vek av från asfalten och påbörjade den lilla snutt grusväg /stig upp till själva målområdet.

Här inträffade mitt första missöde, en vild pinne kom flygande och lyckades lägga sig så illa att kedjan flög av mitt framdrev till min förargelse. Många fula ord flög ur min mun när jag var tvungen att hoppa av för att sätta tillbaka kedjan på plats. Helt plötsligt var jag långt bak i sammanhanget och kände stressen komma över mig. 

Jag spurtade i ren frustation uppför de brantaste bitarna innan målområdet i gräset vid sidan om. Det gick långsamt i skogen, det blev kö, folk hoppade av och frustationen steg mig till huvudet. Jag som hade planerat detta såväl. Jag hade ju tillochmed fått den fördelen att jag inte behövde ha flaskan med mig från starten upp 

till målområdet då Emma stod på toppen och gav mig den.

Efter att ha kommit förbi de första stigarna där det var tjock av folk som sprang mer än cyklade så kom vi äntligen ut på banvallen. 

Då var det dags tänkte jag och borrade ner mig och bet i styret, jag hade i början ingen på rulle och allt jag hade fokus på var att trampa fortare. En snabb blick på cykeldatorn visade 42 km/h. Klungan framför kom jag ikapp ganska fort. Jag vilade några sekunder och tyckte sedan de gick för långsamt. Brände förbi och började jaga nästa klunga av cyklister. Efter att ha jagat ikapp ett antal klungor hamnade jag i klunga med en tjej längst fram.

Hon låg och drog ett 10-tal starka män som helt vägrade gå upp och hjälpa till. Adrenalinet av all frustation hade inte försvunnit så jag gick upp för att dra, hojtade ”häng på” till tjejen längst fram när jag körde förbi. 

Långt fram såg jag en annan klunga… Fortsätt jaga, fortsätt jaga, det var allt jag tänkte. Benen kändes fantastiska och pulsen… den var inget alls då pulsbandet inte ville vara med, så då var det ju lugnt.. eller?

Jag kom ikapp en klunga, med nu två tjejer och några killar på släp. Vilade några sekunder i suget bakom de jag hade kört ikapp. Fick syn på en OK tyr långt fram och tänkte, honom ska jag ikapp!

Fortsatte jaga och kom tillslut ikapp klubbkompisen, med honom körde jag sedan ända till öglundabacken. Här la jag på ett kol för att hänga med de två tjejer som jag låg jämsides med. Det var dessutom första tjej, vilket gjorde mig förvånad och lite glad, då detta betydde att jag faktiskt låg rätt bra till.

Uppför backen gick det, inte för fort men inte heller i något bekvämt tempo. Innan varvning vid Billingen så hade jag jagat ikapp ytterliggare en klunga med cyklister, samtidigt som de båda tjejerna hade tappat.

Vid varvning kände jag mig grymt stark, tog emot en flaska av bästa flickvännen Emma som langade. Tacksamt att få langning då min flaska va tom redan vid 3 mil. 

Loppet fortsatte och jag kom tillsammans med min klunga ikapp ett antal andra cyklister. Det gick fort och lätt. Det här va kul, roliga stigar, starka ben och bra väder. Nu skulle det bli bra placeringar tänkte jag. 

Efter att ha kört igenom tunneln som går under stora vägen började jag känna att ena benet hade krampkänningar. Skit i det tänkte jag och gick fram och drog. Jag kände mig stark och låg längst fram. Vi kom in på de längre stigarna som finns på andra halvan av loppet. Här började lerpölarna växa och bli allt större. Till min förvåning var detta inget problem för mina michelin wild racer. Vem behöver grovt mönster liksom. 

Vid 6 mil stod Emma och hejade, jag kände mig fortfarande stark och cyklade hela tiden förbi cyklister. Men som på en beställning fick jag kramp i baksida lår vid ungefär 65-70 km då jag i ett lerhål klicka ur pedalerna. Likt ett fallande träd landade jag i blåbärsriset. Jag lyckades dock snabbt sträcka ut benet och komma iväg på cykeln igen.

Härifrån var loppet jobbigt, det var som att första muskelkrampen gav en kedjereaktion och plötsligt ville alla muskler strejka i kör. Framsida lår baksida lår, ländryggen, till och med min högra triceps började trilskas. 

Jag tyckte det gick långsamt, transportfart rent ut sagt. Hade jag haft en puls att se, så hade den väll sagt vilopuls. 

Till min förvåning så cyklade ingen förbi mig, jag cyklade snarare ikapp några, lagom tills vi kom till sista asfaltsbitarna innan strupen.

Bra ben? Spurt uppför strupen som jag hade målat upp framför mig? 

Nej inte riktigt, jag matade på och önskade sista biten att jag hade haft några växlar till. Förbaskade 36 klinga fram. Men det var bara att ta i mer då.

Jag kom upp och rullade i mål, ingen spurt, ingen kraft kvar. Bara smärta i de flesta muskler. Inte heller var jag speciellt nöjd då målet hade varit att gå imål på tiden 3:20…

Såhär i efterhand är jag mer nöjd, slog förra årets tid med nästan 15 min trots att banan i år var några km längre, samt blöt och lerig, vilket den inte var förra året. 

Så summa summarum, nöjd men inte helt nöjd! Kroppen var stark men höll inte riktigt hela vägen. Hade hoppats på att komma in i fålla 2, men där var jag långt ifrån. Så nu är det bara ladda om och ta nya tag inför nästa tävling.