Racerrapport från Engelbrektsturen

Här kommer en racerrapport om Engelbrektsturen… Lite sent men det spelar ingen roll.

Engelbrektsturen har varit mitt omen sedan jag började cykla, en gång bröt jag och de andra två gångerna jag kört loppet har jag gått ordentligt in i väggen.

Så det var inte med de bästa tankarna jag åkte mot Norberg för att köra Engelbrektsturen för fjärde gången.

Vädret lovade regn och åska och det var precis det vi fick. Dessutom hade årets största regnoväder passerat Norberg natten innan tävlingen så det var rejält bött i terrängen enligt arrangören.

Eftersom det regnade i princip hela tiden innan start så skippade jag att värma upp då jag hellre ville hålla mig lite torr fram till start. När vi traskade bort mot starten så var det faktiskt lite uppehåll, men bara 5 minuter innan start så öppnade sig himlen och alla deltagarna, även de som hållt sig torra fick dagens första dos vatten. Startskottet gick och jag kom iväg riktigt bra. Tyvärr va de en kortvarig glädje då jag efter bara någon km på den inledande banvallen lyckades hamna långt ut på kanten och ner i ett dike. Detta berodde helt på att jag inte såg ett smack och därför inte riktigt såg vart jag styrde kossan.

Här skymtar man mig i mitten och sådär precis i starten såg man fortfarande färgerna på kläderna

Upp ur diket och iväg, glasögonen behöll jag på ända tills första backen började vid 3-4 km någonstans. Där drog jag av mig dom eftersom det varken gjorde till eller från att ha dem på.

Uppför första backen gick det helt ok, många hade problem redan här i leran och fick hoppa av och börja springa då bakhjulet bara spann, jag tippar på att många valt fel däck och pumpat däcken för hårt inför årets upplaga av tävlingen då de tidigare år varit mycket grusväg, men det var ju ändrat till i år. Jag hade inga problem med bakhjulsspinn uppför, däremot märkte jag att jag inte hade värmt upp något för benen va redan stumma och ville inte cykla uppför backen lika fort som jag.
Det var bara att hålla i tänkte jag, de släpper väll om sisådär 20-30 min när jag kommit igång.

Efter första backarna blev det grusväg, redan här hade ögonen blivit fyllda med grus och lera och jag såg knappt vart jag cyklade.

Här var vid 5 km i Klackberg

Detta var det stora problemet under hela loppet, jag såg inte ett smack. Och som råge på det så trodde jag att jag hade tappat min ena lins vilket gjorde att jag såg än mindre.

På grusvägarna försökte jag ligga först för att slippa få ögonen extra blästrade av den framförvarandes skitstråle från hjulet. Detta gick rätt bra och jag höll bra fart. Hade mest en svans av cyklister bakom mig och till och från gick någon upp för att hjälpa till med dragjobbet. På grusvägarna kände jag mig stark och det gick rätt bra, men såfort vi kom in i skogen fick jag problem. Eftersom jag inte såg något, och då menar jag verkligen att jag inte såg något alls i princip så va de lite klurigt att parera stenar och rötter. Det blev lite som att köra med ledsyn och chansa på att den framför inte körde in i ett träd eller ut i ett dike. Så, eftersom jag inte konturerna på marken och med studsade över stenarna och rötterna med ett ”aha, där va en sten ja”  så blev flytet i skogen förfärligt dåligt och det var här jag tappade.

Men, det var ju lika för alla så enligt resultatet i efterhand tappade jag 5 placeringar under loppet, och det var ju inget att snacka om.

Både första och andra langningen gick utmärkt, men de va nog mest tur att jag fick tag på flaskorna då jag inte såg vem å vart Emma och Emmelie stod.

Inte såg jag mycket, men en flaska fick jag och ett fighterface hade jag också

Hela loppet fortsatte i samma anda, jag såg inget, men körde på i mitt eget tempo och försökte ha kul i leran ändå.

Efter att ha passerat de sista riktigt grisiga partierna med stigar där jag blivit omkörd av 5-6 personer så kom vi ut till motionsspåren innan banvallen mot mål, dvs 5 km kvar till mål. Här märkte jag att jag hade ofärskämt bra med kraft kvar i benen och mosade därför på för fullt. Tog tillbaka alla de förlorade placeringarna och drog med mig iaf två st cyklister på tåget in mot mål. När vi kom ut på asfalten och den lilla snurren runt kyrkan innan mål försökte de båda som låg bakom mig dra igång en spurt vilket jag svarade på direkt. Jag säger bara det, jag hade alldelles för mycket kraft kvar i benen för jag stack iväg som en raket och tog ytterliggare en placering innan målet.

Skitig kille rullar in över mållinjen

Jag rullade in över mållinjen nöjd och rätt skitig. Hade en feeling om att jag kanske blivit 5-8 eller så i H-sport klassen för jag hade ju inte kört något vidare bra alls kändes de som.

Snackade lite med några i målet, bland annat Jesper Andersson (Jeppman) som bara gått imål minutrarna före mig, alla jag snackade med verkade gilla nya banan iaf.

När Emma hittade mig, eftersom jag knappt hittade ut från målet med allt grus i ögonen så utbrast hon ”grattis, du vann”. Jaha ja, jag vann tydligen H-sport med blyga 7 minuter. Så ifrån att ha haft en ganska kass känsla i målet, så blev det en toppenkänsla.

Skönt att va i mål, vattnet användes till å spola ur ögonen hellre än å dricka 

Så summa summarum av detta loppet. Jag gillar verkligen leriga lopp, de passar mig bra oftast då jag brukar köra bättre än många andra på tekniska partier då det är blött å grisigt. Men idag va de tvärtom då jag hade några kilo grus i ögonen som skymde sikten.

Bra feeling på grusvägarna, benen kändes starka och det märks att jag kört rätt mycket långa träningspass senaste tiden. Känns bra inför Cykelvasan.

Energi och vätskeintag fungerade bra, drack i och för sig väldigt lite då de inte va någon överdriven tropisk hetta den här tämligen regniga dagen.

Riktigt rolig banan dom fått till, dom gick från att va de tråkigaste grusävgsrallyloppet i hela långloppscupen till ett riktigt skoj och varierande lopp.