Här kommer racerapporten från Ränneslätttsturen, det blir en
ganska långt inlägg så hämta en kaffe och luta er tillbaka.
Tidigt på söndagsmorgonen packade jag och fästmön Emma in
oss i bilen för att bege oss till Eksjö. Resan ner gick ändå hyffsat fort och
vi var framme som planerat runt 9-tiden.
Träffade en del bekanta och obekanta ansikten som jag
växlade lite ord med, lyckades bl.a att parkera bredvid Killen som hjälpte mig
när jag kraschade i Husqvarna. Inte för att jag hade något minne utav det, då
minnena kring kraschen och allt 1 timme därefter är rätt diffust. Så passade på
att tacka honom för hjälpen och önskade honom lycka till på loppet.
Nummerlapp hämtades ut och diverse annat fixades till innan
det var dags att slänga in cykeln i startfållan för att få ett så bra utgångsläge
som möjligt.
Körde runt på Focusen och värmde upp, körde igenom sista 2
km av banan för att känna av underlaget, och genast var min reaktion att jag
var nöjd med att tävla med heldämpat idag.
Några minuter kvar till starten och jag stod förhållandevis
lugn och försökte insupa stämningen sådär precis innan 1000 cyklister ska få
släppas loss.
Starten gick och jag förvånades över hur lätt det var att
hålla den hastighet som sattes, jag brukar vanligtvis i det här loppet inte
riktigt orka med ens den hastighet masterbilen sätter i början.
Nytt för i år var hela första loopen som gick på helt andra
grusvägar och stigar än tidigare år. Jag fick bara positiva intryck av den nya
delen, grusvägar är ju alltid grusvägar, men stigarna som var med va snabba och
roliga samtidigt som det inte blev någon köbildning vad jag märkte.
Några krascher var det i början av loppet då några för
ivriga cyklister inte kalla hålla sig i skinnet och ska pressa sig förbi andra.
Eftersom jag i början lyckades fastna bakom en av de två krascher jag märkte av
så tappade jag rätt mycket positioner i fältet.
Tyckte dock det gick riktigt bra, benen kändes starka och
det var inte allt för jobbigt, trots att pulsen lagt sig runt 98% av mitt max.
Jag jobbade mig ganska snabbt upp i fältet och såg mig passera 2 st ur min
klass, kom ikapp Atle Hansen som är en av toppåkarna i H50 och bestämde mig för
att honom skulle jag hålla mig till. Tanken blev att om jag höll mig till honom
så skulle jag komma imål rätt fort.
Det är ju ganska lätt tänkt att det ”bara” är att ta någons
rygg sådär 10 km in i ett lopp, när benen, skallen och kroppen är pigga.
Speciellt med tanke på att Atle alltid varit långt för mig imål.
Sagt som gjort så höll jag mig till honom och vägrade släppa
oavsett hur han gasade.
På några av de flowiga stigarna när det gick på ganska hårt
tänkte jag att kör jag såhär fort så kommer jag inte ens komma fram till mål.
Men vem minns en fegis? Jag åker ju inte till en tävling för att hålla igen,
det har jag aldrig gjort och kommer aldrig heller göra. Full gas från start är
mitt motto, oftast håller jag inte hela loppet pga detta, men när jag väl gör
det så är det helt klart värt det.
Första loopen gick fort och jag hann knappt dricka något ur
flaskan innan det var dags att kasta flaskan och få en ny av Emma som skrek på
mig att jag körde bra.
 |
| In mot loop 2 |
Vi fortsatte in på 2:a loopen som enligt mig är den mest
utmanande, men den var inte lika jobbig som jag kunde minnas. Vi körde på hårt
vi som låg ihop och cyklade, stigarna avlöste varandra och det var precis som
arrangören hade sagt, de hade plockat russinen ur kakan och tagit bort många
grusvägar och ersatt de med stigar. Istället för att susa fram på grusvägarna
så passerade vi istället rätt över dem från en stig till en annan. Den ena
stigen avlöste den andra. Det var snustorrt i skogen och det märktes även att
arrangören hade lagt ner ett ganska stort jobb på att få till stigarna så pass
bra.
Jag tyckte de var skitkul, och varje ny stig var än
roligare. Det gick fort och det var jobbigt, samtidigt som det inte var sådär
jobbigt så man känner man trillar av pinn om några minuter om man fortsätter.
Mitt egentligen ända problem var att det var så mycket
stigar att jag hade svårt för att hinna med att få i mig vätska och gels. Så
efter ett tag gav jag upp tanken med att försöka dricka å äta på grusvägarna
och gjorde lite tappra försök på stigarna, och det funkade ju det med.
Vi kom fram till den brantaste knixen på 2:a loopen och där
hade jag kommit upp om de framför inte fått stopp, då blir det ju liksom
trafikstoppning. Men egentligen ingen skada skedd, alla fick stopp och det blev
varken luckor eller tappade placeringar pga detta. Vi fortsatte över torra fina, flowiga och
delvis väldigt rotiga och knöliga stigar. Just sådana här stigar får än att
minnas varför man älskar att cykla mtb.
Helt plötsligt så var vi tydligen tillbaka vid energidepå 2
där Emma stod och väntade med ny flaska. Vi snurrade runt energidepån i ett
virrvarr av loopar och kringelikrockar som arrangöret fixat. Bra och kul tycker
jag då mer publik stod och hejjade än vanligt under en längre sträcka.
Nu var det dags för de byggda stigarna som Eksjö CK har som
träningsbanor. Här hade jag tappat Atle och höll istället rygg på 2 stycken i
elitklass som rätt snabbt desimerades till en då den längst fram försvann som
en raket. Jag körde på bakom den andra killen i ett fortsatt hårt men inte
outhärdligt tempo. Jag påminde mig flera gånger om att ha roligt, vilket i sin
tur ledde till att jag började ”leka” lite på de byggda stigarna, hoppade lite
i pumpsen. I och med detta så kom även leendet fram och jag tyckte de var lite
mindre jobbigt.
Killen framför gick över styret pga fel spårval, jag frågade
snabbt hur det gick och han svarade bara att han överlevde.
Jag fortsatte trampa på, lite oklart om jag ökade tempot då
jag hamnade helt själv, känslan var då i alla fall inte att det gick fortare,
snarare långsammare. Men plötsligt fick jag syn på några cyklister framför,
detta gjorde att jag gasade på lite mer och hux flux så var jag ikapp.
Atle var bland dem jag kom ikapp och nu var det ju bara att,
så att säga ”stick to the plan” och bita mig fast vid honom. Vi fortsatte över
fler härliga stigar med doserade kurvor och roliga partier. Kul med den här
tävlingen är möjligheten till svårt eller lätt spårval vid ett antal ställen.
Funderade inte så mycket över saken och tog de svåra spårvalen på samtliga
ställen. Tidsvinst? Någon sekund på varje ställe kanske.
Efter ett tag kom vi ut på den längsta biten asfalt som
loppet erbjuder. Var tvungen att spurta ikapp framförvarande klunga då det
blivit ett rejält glapp på sista biten i skogen.
Väl ikapp passade jag på att dricka och slänga i mig en gel.
Började kännas lite i benen nu men fortfarande inte den där känslan när benen
ger sig.
Plötsligt blev det en ordenligt tempoökning, de längst fram
hade fått syn på en klunga längre fram på vägen. Det tog inte lång tid innan vi
var ikapp. Nu var vi minst 25-30 cyklist i en stor klunga som låg och körde på
grusvägarna. Aldrig har jag tidigare varit med om att man hamnar i en så stor
klunga 60 km in i ett mtb långlopp. Grusvägarna blev allt mindre och vid 65 km
passerade vi nästa energidepå, Skidstugan. Här skrek först Emma att jag ledde
min klass, sen ropade även speakern ut att här kom minsann Olof Hagliden som
ledde H-sport klassen tillsammans med många andra toppåkare. Om dom sa mitt
efternamn rätt kan vi ju diskutera men att få höra att man leder är ju rätt
fantastiskt. Ville dock dra mig till minnes att jag faktiskt ledde min klass
här för 2 år sedan också, men sedan tappade jag totalt och blev 4:a.
 |
| Påväg in vid Skidstugan, notera flinet |
Med dom tankarna i huvudet så gav mig fan på att inte göra om samma tabbe. Nu
var det bara uppför Högfelle och sedan ner igen för att först få ny flaska av
Emma och sedan raka vägen till mål. Jag hängde med klungan nästan hela vägen
uppför Högfelle, tappade dock bort Atle och insåg att mina ben börjat bli lite
klena såhär en bit in i loppet.
Bestämde mig för att jag inte fick växla ner mer och ställde
mig istället upp för att orka, det gick utan problem och var en smart val.
Sista 2 milen var riktigt jobbiga, jag körde med två stycken
ifrån elit som var urstarka. Stigarna var fortfarande superkul och jag passade
på att ha roligt vid varje tillfälle jag fick. Sen kom den sista backen med
ungefär 12 km kvar till mål, här tappade jag båda killarna då de verkade ha
lite mer krafter kvar i benen.
Jag kom ut själv på nästa grusväg och insåg att nu va de
illa, trampa nu då för skjutton. Drog i mig en Booster från Winforce och en gel
och hoppades koofienkicken skulle ge mig lite krafter sista 30-20 minutrarna.
Pang sa det så började cykeln gå fortfare, frågan är om det var jag eller
cykeln som fick mer krafter för nu gick det märkbart fortare. Kom ikapp en av
elitkillarna som jag hade tappat i den tidigare backen. Med honom körde jag
sedan tills det var drygt 3 km kvar. Som skjuten ur en kanon kom det två killar
i elit flygande förbi, en av dom hade innan loppet varit tippad som favorit och
hade punkat tidigare, jag försökte hänga på och lyckades med denna bedrift i
kanske 200 m innan jag insåg att de andra killarna var i en annan divison. Så
nu var jag själv igen med drygt 2 km kvar. Det var ju bara att trampa på. Nu
kände jag plöstligt igen mig, här hade jag ju värmt upp och nu fick jag känning
av målgång och himlars vilket sprätt det blev i benen.
 |
| Påväg runt Tävlingscentrum |
Sista stigen in mot Tävlingscentrumet och hela vägen runt
målområdet hade jag riktigt bra fart och det kändes fantastiskt kul att komma
imål. Jag visste jag vunnit H-sport. Och ännu konstigare så var jag inte lika
totalslut som jag normalt brukar vara, kanske kan det bero på det lyckorus jag
befann mig i pga vinsten.
 |
| Rätt trött och nöjd efter målgång |
Nu kan man väll tycka att vinst i H-sport inte är så mycket
att hurra för. Men för mig har detta varit ett mål sedan jag började cykla för
4 år sedan. Så plötsligt är milstolpen nådd.
Sen vill jag klappa mig själv lite på axeln och säga, ”bra
kört”. För igår var första gången i mitt liv som jag vann något. Många gånger
har jag kommit 2:a, 3:a och 4:a men aldrig har jag varit först och vunnit. Så
därför kändes den här vinsten extra bra.
 |
| Kändes väldigt fint att stå högst upp på pallen |
Summering då: Fantastiskt bra arrangerat av Eksjö CK som
gjort ett fantastiskt jobb med allt, bra före, bra markeringar, kul bana, bra
mat efter mm. Full pott till dem.
Ätnligen fick jag ett sådant där lopp där benen höll, ryggen
höll, nacken höll, pannbenet klenade inte ur, cykeln skötte sig och inga
krascher. Tänk om alla lopp kunde va såhär.
Energimässigt fungerade det klockrent, kan inte klaga på
något.
 |
| Pokalen var hela mödan värt |
Känns hur som helst fantastiskt med denna vinsten, det kan
jag leva på resten av säsongen. Men med ett mål nått så är det väll även dags
att börja sätta andra mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar