Hagliden: Racerapport Karlstad XC

Igår var det Karlstad XC som stod på agendan. I år har jag kört banan ett antal gången innan, och guidat ett flertal grupper runt sträckan som var planerat att köras, så jag hade minst sagt koll på banan och alla dess små tekniska detaljer.

Veckan innan loppet nu så hade det regnat helt galet mycket vilket gjorde att banan var riktigt blöt och lerig.

Eftersom loppet gick på hemmaplan och starten inte gick förrän 12:30 så var förberedelserna inte riktigt som vanligt. Tog sovmorgon och slöade omkring hemma och var lite smånervös över allt å inget.
Vid 11:30 så rullade jag bort mot starten vid Norra fältet för att fixa till nummerlapp och chip å så självklart snacka med massa härligt glada cyklister.
Av någon anledning så var jag mer nervös än vad jag brukar vara inför ett lopp, kanske för att det var på hemmaplan och alla man känner nästan var på plats.
Jag startade i H-elit och var långsammast på pappret av de drygt 15 startande i klassen, där många toppåkare ifrån Sverigeeliten valt att komma. Så målen jag satte upp va knappt realistiska. Topp 10 i loppet och bäst i klubben, det va än mer orealistiskt eftersom Klubbmästaren Mikael Hallberg dök upp som gubben ur lådan innan start.

Startskottet gick, och vi körde iväg på den långsammaste masterstarten jag varit med om, nackdelen med sådana här långa långsamma masterstarter är att det kommer upp massa folk som inte har något att göra längst fram. MEN, nu ska vi inte vara negativa, för det va nog de enda lilla negativa på hela dagen.
Fältet släpptes iväg och tempot drogs upp till, i vanlig ordning, förbannat hårt. Lite otaktiska val från min sida gjorde att jag fastnade bakom några i skogen och tappade täten rätt snabbt. När vi kom ut på motionsspåren som leder bort mot asfalten innan Sörmon så gasade jag dock på och kände att jag hela tiden tog in på tätklungan som jag såg längre fram.
Precis innan vi kom fram till asfalten så var jag ikapp täten och jag kunde lugna ner mig lite för någon sekund.
Sen bar det av ut på de leriga, blöta ridstigarna som leder ut till tallhedarna på Sörmon. När det började gå uppför igen så kändes de som att benmusklerna helt ströp sig själva och jag kunde inte annat göra än att släppa täten då de helt enkelt hade bra mer krut i benen än mig.

Precis vid passering inför första vätskekontrollen

Jag hamnade själv ända ut till Sörmon där jag såg att en snubbe (hann som vann H-40), var en bit bakom. Jag tänkte att de kunde vara ett smart val att göra gemensam sak och hjälpas åt att jaga. Efter att ha vilat lite bakom killen så tyckte jag de var dags att köra på lite igen, detta lagom när vi passerade första vätskekontrollen.

Här hade jag fått vitring på de framför igen då jag såg något röra sig lite längre fram på stigen. Jag gasade på och var efter en stund ikapp Klubbmästaren Hallberg. Jag drog nytta av att ligga bakom honom ett litet tag, tills det var dags för mig att börja köra igen. Jag och Mikael turades om att dra, H-40 killen verkade aldrig riktigt vara med i matchen då han hela tiden låg 5-10 m bakom oss. En otaktisk dumt planerat intag av en gel gjorde att jag hamnade sist av oss tre och fick helstopp då framförvarande fick stopp i ett lerhål. Jag såg Miakel segla iväg och tänkte att där va han borta. Men jag gav mig fan på att komma ikapp, och såfort det började bli lite medlut så fick jag verkligen upp farten och innan vi passerade vätskekontrollen så var jag ikapp. Strax efter vätskekontrollen så fick jag ny flaska langad vilket va välbehövligt då den jag hade redan va slut efter 45 min rejsande. Vi fortsatte köra på med mig i spets. Men i ett av de längre tröga motluten på sörmon började benen kännas lite väl kripsiga för att vara såhär tidigt in i loppet.
Mikael gick upp och drog tåget ett tag vilket gjorde att mina ben fick återhämta sig tillräckligt för att orka trampa på för fullt igen.

Inför sista loopen på Sörmon, inte riktigt lika pigg

Ju längre vi körde på Sörmon ju starkare kände jag mig. Vi körde den sista biten av sörmon, under kraftledningarna och bort på skogsbilsvägarna. Här trampade jag på ordentligt och kände verkligen hur benen jobbade. Vi kom ut på asfalten upp mot masten tillslut. Här vinkade jag och Mikael fram H40 killen som såg riktigt sliten ut. Jag passade på att få i mig lite mer energi och vätska och när vi nådde toppen tog jag täten igen.

Jag gasade på rätt hårt över de leriga och blöta stigarna ända fram tills vi kom ut på asfalten på torssnäsvägen igen. Här märkte jag att det bara var jag och Mikael kvar.

Mikael såg lite sliten ut så jag fortsatte gasa på, och vips så var vi en bra bit inne på i2 området. Mikael gick om för att dra precis innan en skarp högersväng, och av någon anledning fick jag bakhjulssläpp och lyckades ställa hojjen i helsladd så att det blev tvärstopp. Som tur ramlade jag inte. Mikael fick dock en förbaskat fin lucka pga av mitt strulande. Och till hans fördel var stigen över Getryggen på tur. Teknisk och jävlig, inte riktigt min favorit. Jag gasade på för allt jag var värd för att komma ikapp honom, sakta men säkert märkte jag dock att avståndet minskade. Vi körde längst golfbanorna och passerade en punkterade Johan Fryksenius som hejjade för full hals. Precis när vi hade passerat den plaskblöta ängen så var jag äntligen ikapp Mikael. Han försökte vinka fram mig att dra men benen sa bara stort ”NO NO” så istället försökte jag få ner pulsen något slag genom att ligga bakom.

Men men, den taktiken funkade dåligt, så när han började vinka igen så var det bara att ta på sig dragmössan å köra. Tuggelite passerades, vätskekontrollen och ett varv på en blöt gärsplan avverkades. Tillslut kom vi till Bryngfjorden, ner för en bit av downhillspåret och sen lite grusväg och en vätskekontroll igen innan de var dags för att trampa sig uppför slalombacken.

Bra tryck i påkarna innan Bryngfjorden

Uppför backen kände jag mig allt annat än kaxig, benen sved och det kändes inte som jag hade mycket mer att ge. Huvudet ville att jag bara skulle ställa mig upp å maxa upp på typ 90 sekunder som de brukar ta när jag i vanliga fall kör intervaller uppför backen. Igår tog de nog snarare 3 minuter upp. Efter upp kommer ner, återigen en bit på downhillspåret som går runt skutan. På baksidan av Bryngfjorden fick jag ny flaska av Emma som stod och hejjade på mig.

Jag med Mikael Hallberg tätt jagande bakom

AV någon anledning så fick Mikael här en lucka på flera hundra meter, men det tog mig ett bra tag innan jag faktiskt var ikapp honom igen. Väl ikapp så gick jag förbi och började dra. Grusvägarna avverkades fram till bland de sista stigarna. Här kändes de förjekla segt men framåt gick det ända tills i en av de brantare backarna där jag fick spinn på bakhjulet och var tvungen att sätta ner foten. Jag fick springa en bit med hojen innan jag återigen kunde hoppa upp och trampa. Vi körde på och stigarna avverkades en efter en. Bästa biten av loppet enligt mig. Hallberg klagade allt mer på att de va jobbigt.

Upp på stigen mot dommarringen hörde jag att han släpade efter mer och mer, och eftersom ett av mina mål var att komma in som förste man i klubben så började jag trycka på lite mer när jag märkte att han hade börjat tappa. Jag körde på och gasade på ännu lite mer när jag kom in på sista stigpartiet som är en vandringled. Riktigt blöt, teknisk och svår, men eftersom jag kört den 100-tal gånger så vet jag precis vart man ska cykla för att slippa problem. När jag kom ut på grusvägen igen så gasade jag på.
Jag slängde i mig en sista koffeinbestyckad booster för att få lite extra kick fram till mål. Drygt 7 km grusväg är sista biten in mot mål.

Jag vände blicken bakåt några gånger men såg inte skymten av någon. Jag gasade på hårt och pressade runt 35 km / h på grusvägarna. Vid 4 km kvar till mål hörde jag någon skrika att jag var 9.e man. ”haha” tänkte jag, ”inte en chans”.

Jag trampade på så hårt jag orkade och kollade nervöst bakåt hela tiden då jag var rätt säker på att de snart skulle komma en klunga med flera riktigt snabba i eftersom jag visste att de var många snabba som jagade.
Under järnvägen och längs Tjärnet in mot målområdet körde jag, inte en cyklist i syne, varken framåt eller bakåt. Publiken hejjade när jag passerade målområdet för att köra den sista lilla loopen ut på crossbanan.
jag rullade in mot mål och kände mig helt sjukt nöjd på alla sätt. Årets bästa lopp på alla sätt, extra skojj att det var på hemmaplan och dessutom vårt egna arrangemang.