Back in business

Så ofantligt härligt! Det är så att man får fullkomligt glädjefnatt. Att jag har varit sjuk har väll knappast förbigått någon då jag är ganska bra på att klaga över sådana situationer. Men nu äntligen så är jag tillbaka på banan. Eller ja, jag är långt ifrån där jag va innan jag blev sjuk, kroppen är trög och benen är inget annat än ett par slöa och välkokta spaghetti. Men jag är hur som helst tillbaka på banan för att kunna träna ordentligt igen.

Förra veckan smygstartade jag träningen lite lagom, mest för att testa om jag var frisk. Den här veckan är uppstartsträcka för att dra igång kroppen igen och vänja den vid belastningen. Dvs inga hårda intervaller, utan mest lugna pass med varierande tid.

Så framöver så kommer det att börja hända saker både med mig och här på bloggen igen. För tränar jag inte så står ju det ganska still här. Men för att återgå till ämnet cykel, det är helt magiskt skoj!

Jag var ute en sväng med Johan, som för övrigt också varit sjuk, både i lördags och igår. Det var ren och kär cykelglädje. Johan körde på min gamla hoj då han ställt in sin egna fincykel i trainern under vintern. I lördags var det kul, med fint väder, men kroppen kändes riktigt kass. A1 hastighet med tröskelpuls blev resultatet. Så då gick tankarna kring om jag var på g att bli sjuk igen.

Igår kändes det väldigt mycket bättre, det gick att cykla på ordentligt utan att pulsen eller kroppen började skrika, och cykla är ju det roligaste som finns, och för att citera Olof Solberg ”Cykla is king”, speciellt i mörker på slingriga singeltracks.

Sörmons slingriga singeltracks

Och apropå mörker, jag har ju ansett att min pannlampa varit näst intill oslagbar när det gäller ljus, men nu får jag nog se mig som slagen av Johans extremstarka lampor som han testade igår.

Efter denna veckans startsträcka för att komma igång med träningen så hoppas jag att jag under nästa vecka, med start på måndag, kommer kunna starta min vinterträning med kvalitativa intervaller av alla dess slag.

En svag början

Äntligen får man väll helt enkelt säga! Efter att ha varit sjuk, skadad å sjuk igen så verkar jag kunna resa mig ur mitt 7 veckor långa förfall och komma igång med träningen! 

I måndags prövade jag att lite lätt köra 1 timme på trainern för att se om kroppen kunde tänka sig att vara med på banan igen. Kroppen kändes helt ok och jag dog inte, vilket då var åt rätt håll. Något som å andra sidan gick mindre bra var min pulsklocka. Jag satt på cykeln och fifflade lite med inställningarna när jag råkade tappa den i golvet, jag hade aldrig kunnat tro att ett vattentätt glas skulle kunna, bokstavligt talat explodera. Glassplittret fyllde vardagsrumsgolvet och jag stod mest å gapade av förvåning... Hur f*n kunde detta hända? 

Jag som precis hade beställt en kadens å hastighetssensor som för övrigt anlände med posten igår. Nu är den till ingen användning och jag måste helt plötsligt cykla med feeling för hur hårt jag belastar kroppen. Nästan så man känner sig avklädd å vilsen när man inte har en pulsklocka att ständigt glutta på.

Nog om det, igår blev det start för träningen på riktigt, start på den långa vägen tillbaka till dit jag var. Jag spenderade lunchen på gymmet och uppskattade mig själv som svag till mycket svag. Kändes som att musklerna inte visste vad jag höll på med, men då är det bara dags att de vänjer sig, för i vinter ska jag bygga upp min styrka ordentligt!

Kvällen bjöd på en riktigt rolig och episk mtb-tur med Olof Solberg. Vi lekte mest runt i pannlampornas sken och bara njöt av att få vara ute å cykla. Olof nr 1 hade riktigt kassa ben enligt honom själv då han kört två hårda pass dagarna innan vilket för mig var toppen, då detta jämnade ut oddsen lite. Det är inte bara att cykla igen efter man varit sjuk 2 veckor.

Smala frostiga stigar på Sörmon är alltid lika oslagbart

Temperaturen låg närmare 0 grader och det var riktigt krispigt på sina ställen och frosten låg å glimmade i pannlampornas sken. 

Härligt, kul och bara det bästa som finns att göra! Cykla är king för att citera Olof nr 1!

Nu får de bli vila 2 dagar då min kropp fortfarande inte vant sig vid att den ska göra annat än att ligga i soffan som den för övrigt gjort i 2 veckor. För en sak kan jag lova, och det är att träningsvärken inte är å leka med 

;) 

De gapar tomt

Idag stod det tröskelpass på mitt schema, men pga ett antal orsaker så blev det en vilodag istället. Och det kan man ju tycka vad man vill om, men jag känner ändå att det var ganska skönt.

Fincykeln är ju som tidigare nämnt inne på lite service, och den hann inte bli klar tills idag som jag hade hoppas.

Detta är det som kan återfinnas i mitt cykelrum för tillfället, ingen cykel, bara hjul

Alternativet var att dra ut på racern å plöja intervaller istället, men vädret och det faktum att tjejen kom hem tidigare än planerat bidrog inte direkt till att lusten för att cykla i halvdassigt å småregnigt väder infann sig.
Nu blir det en helkväll med tjejen och god mat istället för att plåga benen i mörker, regn och kyla. Det får jag göra imorgon istället.

;)

Det gäller att motivera saker och ting

Då kör vi på den här sidan från och med nu. Tyckte det var dags för att få en ny layout på bloggen och tyvärr så kunde wordpress inte riktigt erbjuda det jag var ute efter.

Jag brukar alltid vara rätt noga med att kunna motivera mina inköp med nyttan av dem. Inköpet av landsvägscykeln kunde verka tveksamt i vissa avseenden, men ju längre tiden går och ju mer jag använder den, ju mer kan jag motivera det. Från början var den enda egentliga nyttan att jag skulle ha den ståendes i en trainer under vintern, vilket i sig räckte för mig. 

MEN nu har jag kommit på en mycket intressant sak som faktiskt motiverar köpet än mer. När jag cyklar på mtb:n så använder jag till 80% framsida lår när jag trampar, men på landsvägscykeln så har jag märkt att jag använder baksida lår till mycket större utsträckning. Därför så ger all träning med lvg-hojen bra träning av baksida lår, sådan träning jag aldrig kunde få på mtb:n. Mycket bra komplement!

Här är för övrigt framändan av lvg-hojen

Stygnen i benet är för den delen borta nu, men å dessvärre så är det infekterat, så jag slipper inte kompressen än. Det positiva är ju att det inte gör ont, speciellt med tanke på vad som hände med såret i lördags då jag var ute och testade Johan Fryksenius XC bana. Kan bara kort säga, det började blöda....

Med tanke på dumsåret på vaden så blev det vila söndag och måndag.

Idag fick det bli lite toleransträning med naturliga intervaller på lvg-cykeln. Egentligen hade jag tänkt vara med på intervallträningen men eftersom mtb:n är inlämnad på service så fick de bli annan cykelträning. 

Jag beställde sol idag, men den lös med sin frånvaro

Kroppen kändes helt ok, men inte pangbra, fast det har ju å andra sidan sina orsaker. Sen måste jag bara få snacka gott om EKO-bananer. Alltså det är en himla skillnad på vanliga bananer och EKO/Fairtrade bananer. Inte bara det faktum till att gott man bidrar till genom att köpa dem, utan även smaken. För himlars vilken skillnad det är på smaken tycker jag. För övrigt tycker jag att jag är ganska noga med att försöka köpa så mycket som möjligt som är fairtrade eller EKO märkt. Rätt simpelt sätt att bidra till en mer hållbar tillvaro.

The one and only after bike meal + mjölk då 

Nog snackat om det... Nu blir det soffan och snart även lite käk á la falukorv.

Det går framåt

Sakta men säkert så börjar jag komma tillbaka på banan känner jag. Igår var jag ute och testade hur hårt jag kunde köra utan att känna någon smärta. Jag hade sett ut en sträcka, Alstern runt som jag tänkte dra på i A3 tempo eller även kallat tävlingstempo. Allt för att se hur vaden skulle reagera när jag satte lite press på den.

Och det var den här härligheten som gjorde mig sällskap på turen

Jag måste säga att det kändes väldigt bra i benet, inga smärtor eller konstigheter under passet, däremot får jag den sjukt konstiga träningsverken i vaden efteråt. Men det kan ju grunda sig i att jag lyckades snitta upp halva muskeln.

Däremot så märkte jag att kroppen i helhet mer kändes som skrot. Pulsen rusade högt mest hela tiden, det fanns ingen riktig kraft i varken ben eller fötter. Jag susade runt Alstern med ett snitt på drygt 34 km/h vilket gjorde att sträckan på drygt 18 km avverkades på en halvtimme… Vet inte vad jag ska säga om det, pulsen visade ett snitt på 184 vilket jag inte är jättenöjd med. Men jag kan ju heller inte begära att jag ska vara i form på något sätt efter att först varit sjuk 1 vecka, hunnit träna 1 helg å sen skadat mig och inte tränat på ytterligare 1 vecka.

Jag får helt enkelt se att det bara går åt rätt håll, benet läker bra, och på måndag ska stygnen väck.