Det går framåt

Sakta men säkert så börjar jag komma tillbaka på banan känner jag. Igår var jag ute och testade hur hårt jag kunde köra utan att känna någon smärta. Jag hade sett ut en sträcka, Alstern runt som jag tänkte dra på i A3 tempo eller även kallat tävlingstempo. Allt för att se hur vaden skulle reagera när jag satte lite press på den.

Och det var den här härligheten som gjorde mig sällskap på turen

Jag måste säga att det kändes väldigt bra i benet, inga smärtor eller konstigheter under passet, däremot får jag den sjukt konstiga träningsverken i vaden efteråt. Men det kan ju grunda sig i att jag lyckades snitta upp halva muskeln.

Däremot så märkte jag att kroppen i helhet mer kändes som skrot. Pulsen rusade högt mest hela tiden, det fanns ingen riktig kraft i varken ben eller fötter. Jag susade runt Alstern med ett snitt på drygt 34 km/h vilket gjorde att sträckan på drygt 18 km avverkades på en halvtimme… Vet inte vad jag ska säga om det, pulsen visade ett snitt på 184 vilket jag inte är jättenöjd med. Men jag kan ju heller inte begära att jag ska vara i form på något sätt efter att först varit sjuk 1 vecka, hunnit träna 1 helg å sen skadat mig och inte tränat på ytterligare 1 vecka.

Jag får helt enkelt se att det bara går åt rätt håll, benet läker bra, och på måndag ska stygnen väck.