Långa lugnet Racerrapport

Dags för en racerrapport från Långa lugnet i Falun som gick av stapeln nu i lördags. Jag, kära flickvännen Emma och bäste polaren Johan åkte upp till Falun på fredagkvällen. Vi hade gott om tid på morgonen då starten inte gick förrän 13. Vi tog det lugnt och kunde fokusera på att göra oss i ordning. Jag fick till en bra uppvärmning på drygt 40 min precis som jag vill ha innan starten. Drygt 20 min innan start slängde jag in cykeln i startfållan för att inte hamna allra längst bak i startledet.

Vädret var blåsigt och drygt 10 grader, vilket gjorde att jag i princip stod och skakade innan starten i mina kortbyxor och tunna cykeltröja.

Startskottet gick och jag flög iväg som en raket. Jag drogs med i farten av 2 st som körde iväg på högersidan av den lilla gräsplätten som är precis vid starten. Innan jag ens hann tänka på saken så var jag upp jämnsides med dem som låg allra längst fram. Rent instinktivt tänkte jag ”ojdå, här ska nog inte jag vara”. Jag föll tillbaka lite i gruppen men beslutade mig för att behålla den betydligt bättre positonen jag helt plötsligt hade skaffat mig. 

Det gick undan i starten och det var nära att folk kraschade redan första kilometern. I de första backarna på asfalten hann jag inte tänka mycket, benen kändes råstarka och jag låg tätt bakom de allra snabbaste i elit. Det var aldrig några problem att hålla tempot igång. Efter drygt 5 km kom Johan Fryksenius flygande förbi bakifrån, vilket gjorde mig en aning förvånad.

Under första loopen passerades alla grusvägar och asfaltsvägar, en del krascher inträffade till stor del beroende av de kravallstaket arrangören ställt ut i mitten av grusvägarna. INTE BRA!! 

När vi närmade oss de första stigarna på första loopen kollade jag bak och insåg att det var tomt på cyklister bakom och att jag plötsligt var en del av ”förstaklungan” bestående av kanske 50 cyklister. Jag hade Johan ett 10 tal meter framför mig och Jakob Björklund jämnsides. Ett par cyklister som jag inte brukar se röken av med mer än när vi står still i startfållan.

In på stigarna flög vi och fältet ryktes isär allt mer men jag höll mig tätt intill Jakob. In mot varvning hade jag av någon anledning tappat kontakten med Jakob. Men eftersom benen kändes som ett par överfyllda krutdurkar så brände jag på utan begränsning. 25 sekunder efter Johan skrek Emma vid första vavning. Vad i hela tänkte jag, är detta ens möjligt. Jag var ikapp Jakob direkt efter varvning och låg å körde på hans hjul i några kilometer tills jag i en vänsterkurva fick släpp och gick i backen. Jag förlorade inte många sekunder på vurpan. Jag och en kille hjälptes åt och var snabbt ikapp de framför igen. Till min förargelse märkte jag att min lockout till bakdämpen hade sagt tack och adjö när jag ramlade. Ingen bakdämp alltså. Tur att jag iaf har framdämp tänkte jag.

Att formen för dagen var på topp var ett faktum, så det var inga problem att ställa sig i backarna å mata på lite extra, fantastisk feeling må jag säga. Strax efter 35 km gick jag i backen då jag körde in i bakhjulet på den framför i en kurva. Flög som en vante gjorde jag, då hastigheten säkert låg närmare 30 km/h. Jag landade dumt och gjorde illa handen så pass att jag inte kunde hålla i styret. Jag var tvungen att stå still i säkert 4-5 min innan jag faktiskt kunde greppa om handtaget med handen.

Känslorna här var en blandning av frustration och hopplöshet. Varför ska sådant skit alltid hända när de går bra?

Jag svajade omkring på motionsspåren och var inne på att ta mig till varvning för att bryta. Jag blev omkörd av en liten klunga där 2 st från min klass låg å körde. I all hast bestämde jag mig för att ta mig i kragen å slutföra loppet. Handen kunde ju inte vara bruten för ja kunde ju allt röra på den litegrann i alla fall.

Vi kom in på lite stigar igen och min första tanke var att ”fan va de studsar”. Att bakdämpen fastnat i låst läge gjorde ju det hela stötigare, men efter att jag vurpat 2:a gången verkade det som att framdämpen helt gett upp. Den dämpade inte det minsta och var stel likt en stelopererad betongklump. Jag studsade fram genom skogen likt en studsboll hållandes i styret med 1 hand. Hur skulle jag kunna ta mig runt egentligen tänkte jag.

Vi kom ut på grusvägarna igen och jag kände hur benen iaf fortfarande var med mig. Jag drog ikapp klungan med de två killarna från sportklass på nolltid och till slut var vi inne vid varvning. Det gjorde rejält ont i handen och jag hade nog brutit loppet om inte Emma ropat till mig att jag var 5:a i sportklassen och de var ju 4:an å 3:an som låg precis framför mig. 

Jag bet ihop och tänkte att de kan väll inte va så himla svårt att köra den sista loopen.

Ack så fel jag hade. Hela sista loopen går uteslutande på skidspår och stigar, även om de va skidspår så studsade det olidligt mycket utan dämpning och jag kunde knappt hålla i styret för de gjorde så ont. Inte heller fick jag något flyt i trampandet över de ojämna skidspåren. Benen orkade och kunde mer än resterande del av mig kunde å orkade.

Med bara några km kvar till mål kom Sauli från klubben susande förbi. Jag hade all kraft i världen kvar i benen för att hänga på, men det är inte alltid så lätt när man inte kan hålla i styret att använda den kraften. 

Såhär efteråt fattar jag inte hur jag klarade av att köra de sista handbyggda stigarna, men det gjorde jag, jag körde ifrån dem jag låg å åkte med dessutom. Och i samma stund som vi kom in på de sista grusvägarna mot mål spurtade jag på för fullt.

Härlig känsla att gå in mot mål och kunna stå på med full kraft. Jag tog mig i mål på tiden 2 timmar och 33 min, vilket gav mig en 4:e plats i H-sport. 

Jag slog förra årets tid med över 10 min trots missödena längst vägen.

Det känns kul att formen verkar vara på topp och att benen blivit starkare än någonsin tidigare. Det som känns jobbigt är ju att materialet skulle jävlas med mig då istället. Men jag hoppas på att få ihop cykeln tills nästa helgs Lida Loop och att min hand läker bra till dess. För Lida loop tänker jag göra revansch mot på alla sätt. J