Racerrapport från Billingeracet

I lördags var det som sagt premiär för långloppscupen nere i Skövde i form av Billingeracet. Billingeracet är enligt mig både de roligaste, bästa, jobbigaste och jävligaste av alla långloppen då loppet innehåller väldigt mycket stig och singeltracks med inslag av mycket rötter och lerhål som gör utmaningen än större. Nytt för i år var också en utökning av banan i form av 10 minuters extra uppförsbacke inlagt i slutet. Banan var även omgjord då vissa grusvägar och asfaltsträckor hade ersatts med singeltracks istället. Bara positiva tankar från min sida rådande förändringarna.

Jag och flickvännen begav oss ner mot Skövde och var på plats i god tid som vanligt. Vi hämtade ut nummerlappar och käkade lite för att sedan rulla ner till startområdet där jag i lugnan ro kunde lägga in min cykel längst fram i startled 2.

Den dryga timmen som var kvar till starten efter det att jag hade lagt in cykeln gick väldigt fort och jag hann egentligen inte filosofera speciellt mycket om varken de ena eller det andra. Starten gick och jag kom iväg bra och positionerade mig väl när alla cyklisterna drog iväg. Asfaltsträckan som är halva vägen upp till toppen av Billingen gick förvånansvärt smärtfritt även om jag hade en puls som låg en bit över 180.
Av asfaltsvägen och in i skogen och uppför grusvägarna mot toppen bar det, benen och kroppen kändes superbra och jag var nog bland de första 30 cyklisterna som tog sig upp vilket stämde väldigt bra överens med min taktik.
Sauli som tidigare körde för vår klubb men numer kör för CCKC kom förbisusande precis innan vi nådde toppen av Billingen och jag hängde på honom direkt då jag vet att han inte har legat på latsidan under vintern.

Uppför startbacken

De små partier av grusvägar och stigar som följde efter startbacken gick ovanligt snabbt, det märktes att jag låg en bra bit längre fram än vanligt i startfältet då det inte blev några stopp överhuvudtaget. Efter en liten stund kom vi ut på banvallen och de lättkörda grusvägarna som sträcker sig nästan ända bort till Öglunda.
Jag kände mig hyffsat pigg och försökte utnyttja situationen för att återhämta mig en aning då jag legat på nära 95% av max första 30 minuterna i loppet. Det var dock lättare sagt än gjort då tempot skruvades upp av andra pigga cyklister.

Loppet fortsatte och jag hade bra tryck i benen, Öglundabacken kom som ett brev på posten och den här backen brukar normalt sätt vara min akilleshäl i det här loppet, där jag senaste åren fått släppa alla de jag kört med. Men inte den här gången. Jag bet mig fast. Jag var speciellt bestämd att hålla mig kvar vid Atle som normalt brukar vinna H50 klassen och vara långt före mig i mål. Taktiken fungerade och jag höll fortfarande jämna steg med alla snabbingar omkring mig. Såhär i efterhand fick jag veta att jag vid varvning, dvs drygt halva loppet bara legat drygt 9 min efter täten och samtidigt varit drygt 12 minuter före 2:an i min klass.

Efter varvning tappade jag Atle då han fick en lucka jag inte orkade täppa till i ett skogsparti. Istället blev vi 4 st som låg och körde på grusvägarna ned från Billingen. När vi kom ned där Vitsipporna och de lummiga singeltracksen tar vid var det bara jag och en kille till kvar då de andra verkade ha släppt. Det gick fort utför och jag verkligen älskar de här partiet på banan då stigarna är härliga och det går fort.

När vi hade passerat majsfälten och kört under motorvägen så började de kännas att det här kommer bli jobbigt. För som skenet kan bedra på det här loppet. Normalt så kan man ju tycka att man börjar närma sig mål när man passerat 55 km skylten på det här loppet, men det är ungefär här det svåra på den här banan börjar. Med i princip 90-95% singeltrack resterande 25 km av loppet så märks det verkligen hur trött man är.
Tyvärr fungerade inte riktigt allting för mig på den här delen av banan. Även om både benen och pumpen (hjärtat och lungorna) kändes toppenbra så hade min rygg valt att ta semester och inte vara med på loppet längre. Inte heller armar och axlar ville hjälpa till i någon större utsträckning. Så istället för att utnyttja de starka benen jag hade så studsade jag mest omkring där i skogen och var halvt oförmögen att parera de hinder som var i vägen. Jag lyckades väll pga detta ramla ett 10-tal gånger för att jag inte orkade gör det jag borde.

Jag blev omkörd av allt fler och jag hade sett minst 3 st från min klass som passerat. När vi började närma oss slutet och kom ut på de asfalterade cykelbanorna så tänkte jag att äntligen. För även om ryggen inte ville fungera så fungerade ju faktiskt benen väldigt bra och det visade sig när det blev platt och otekniskt. Jag gasade på och tog mig förbi rätt många som hade passerat mig i skogen. I första backen, som va nyheten för året tog jag mig förbi en ifrån min klass vilket kändes bra. Första tjejen i elit kom ikapp och jag gjorde ett försök att hänga på. Det fungerade bra tills vi kom till ett tekniskt litet parti där återigen jag bara studsade omkring utan kontroll.

Fightface uppför sista biten på strupen

När man hade fått åka utför en bit, vilket va en allt för kort lycka så var det dags för strupen, den branta klassiska backen upp mot målet på Billingen. Benen kändes ju bra så jag gasade på och fick härligt många hejarop från publiken som stod längs sidan. Säga vad man vill om strupen, den är ganska brant och den är definitivt ganska jobbig. Speciellt när man har 36-klinga fram. Hade nog gärna haft en växel eller två till, men då hade det ju gått långsammare. Så egentligen kan man ju dra den slutsatsen att måste man ta i lite mer så brukar det aldrig vara några problem.

I mål rullade jag, helt färdig slut och illamående. Jag var även ganska bitter till en början då jag tyckte halva loppet hade gått superkasst.  Men efter att ha suttit och reflekterat lite över de hela så kunde jag konstatera att jag var drygt 10 minuter snabbare än förra året trots att loppet var både tuffare och längre än förgående år.

Jag va ganska nöjd över att vara i mål

För att summera loppet då: Formtoppningen som jag försökte pricka till det här loppet verkade fungera bra. Benen var starka och flåset fanns där. Jag kände mig urstark första halvan av loppet. Och egentligen fanns samma känsla kvar i benen hela loppet trots att ryggen hindrade mig lite. Jag gick i mål som 3:a i min klass drygt 17% efter vinnaren i elit vilket är de bästa resultat med råge jag gjort på Billingeracet då det alltid brukar va de sämsta loppet på året för mig.

En kul liten detalj och förklaring till att jag inte visar någon schysst bild där jag står på pallen är pga att jag trodde jag hade blivit 4:a, och därför inte kollade resultaten vilket gjorde att jag missade prisutdelningen. Så man kan ju summera första långloppet för säsongen som delvis väldigt lyckat och totalt sett riktigt okej.