Racerrapport Västgötaloppet

Sitter här på flygplatsen i Wien och hade lite för mycket väntetid innan mig flight skulle gå så nu blir de en lång rapport om den säsongsavslutande tävlingen i Ulricehamn

I lördags avslutades långloppscupen. Dagen i ära bjöd på strålande sol och en lätt bris samtidigt som temperaturen var så pass behaglig att kort-kort kunde tillåtas.

Jag och Emma packade in oss i bilen vid 6-tiden och begav oss mot Ulricehamn där Västgötaloppet skulle gå av stapeln. Det som var lite extra roligt med de här loppet var att jag förra året inte körde, vilket då i sin tur innebar att det var en helt ny tävling för mig det här året. Alltid roligt med nya lopp som man inte kört tidigare.

Väl på plats hämtade vi ut nummerlapp och passade även på att sno med oss Johans startkuvert eftersom han var på g till tävlingen.
Eftersom Emma skulle köra bilen och vi därför inte behövde parkera bilen uppe vid TC och målområdet så åkte vi bekvämt ned till starten i bilen för att parkera där.
Vi fixade iordning allt, planerade langningsplatser och slängde in cykeln i startfållan. Det kändes riktigt skoj att få tävla, jag va verkligen taggad att få rejsa skiten ur mig själv idag.

En lite annan strategi var det som gällde för dagen, inte hålla igen för en sekund, gå ut på max och köra all in sålänge det skulle hålla var planen. Dvs inte som alla andra lopp då jag lagt mig lite bekvämt under tröskel och mosat genom loppet och sedan känt vid målgång att jag kunde kört fortare. Jag ville få den där känslan vid målgång att man bara ville lägga sig ner och halvt dö på stället.

Starten gick, jag kom iväg som en raket och flög iväg uppför startbacken. Benen kändes fantastiska och jag kände inte av alla de höjdmeter som skulle vara i starten som de snackats så mycket om inför de här loppet. Jag hängde med täten och låg i rygg på Johan de första 10 kilometrarna. Sen lyckades jag tappa honom på en lerig utförsåkning där folk la sig i backen likt plockepinn. Jag körde slalom med cykeln på breställ mellan alla cyklisterna som låg nere i leran.

Här var de fortfarande tryck i påkarna

Tyvärr blev glappen till Johan för stort för att ens försöka jaga ikapp, istället hamnade jag med ett par riktigt snabbåkande killar som gasade som satan. Jag låg på tokrött och hade bitvis riktiga problem med att hänga med på rulle. Vi körde långa grusvägar och till slut orkade jag inte med tempot, efter 25 km körda så valde jag att släppa dem vilket i efterhand kanske va en halvdum ide, inte för jag tror jag kunde orkar hålla mig kvar där speciellt länge till, men ändå, man ska ALDRIG släppa ett par bra ryggar frivilligt.

Jag mosade på en bit själv, innan jag blev ikappåkt av en klunga på 8-9 cyklister. Dessa körde också fort som satan. Men vi hade bra samarbete gällande dragjobbet och det gick verkligen undan på grusvägarna.
Vi kom in på ett tekniskt stigparti som gick utför, jag låg som 2:a man i klungan och hade riktigt bra flyt utför. Efter utförslöpan kom en rejält lång uppförsbacke, inte tokbrant på något sätt, men sådär lång och riktigt superseg. Jag hängde dock på bra, trots att det brände i benen utan dess like. Grusvägen, blev till knölig stig med smått motlut, här fick jag något fruktansvärt oflyt och tappade hela klungan. Så när vi väl kom ut på grusvägarna igen så var jag flera hundra meter efter. Som tur var hade ytterligare en ur klungan segat ner sig på den tämligen knöliga stigen. Det verkade dock som att han hade riktigt bra med tryck i benen och jag lyckades precis hålla mig kvar på hans rulle  när han började jaga ikapp klungan. Att jag drabbats av ett enormt oflyt och seghet var som tur bara en tillfällighet, för vips så hade jag fått tillbaka krafterna i benen, vilket då gjorde att jag kunde hjälpa till med dragjobbet. Efter några kilometers jagande så var vi ikapp klungan igen och allt verkade frid och fröjd. När vi började närma oss varvning igen så kom det några riktigt tokbranta backar. Här började jag känna att mina ben jobbat på för högt varv från start och jag orkade inte ställa mig upp å hänga med klungan och jag kunde se hur dem alla seglade iväg. Jag hamnade därefter i lite ingenmansland och körde runt själv, kan även tillägga att jag lyckades gå rätt in i väggen här någonstans. Jag gjorde allt för att komma tillbaka, drog en gel och en booster å drack lite mer, men inget verkade få mig ur energisvackan.

Vid varvning kom en kille i H-sport klassen ikapp mig och jag hängde på honom eftersom jag ville va med å fajtas om pallplats. Efter varvningen kom ett par riktigt härliga utförslöpor som var rätt tekniskt knepiga i rätt hög fart. Det var inga problem alls för min del och jag fick till och med ner pulsen till viloläge. Av någon anledning tappade jag H-sport åkarens rygg och hamnade återigen själv. Någonstans vid 52-53 km så kom Jennie Stenerhag ikapp mig, precis innan sista langningen. Jag fick en ny flaska och hängde på Jennie som i vanlig ordning cyklare som en raket. Härefter följdes banan av några kilometer riktigt skojiga stigar som var snabba, och med smått medlut. Jag höll mig hela tiden bakom Jennie tills jag av någon anledning tappade även hennes rygg, anledningen såhär i efterhand är ju rätt uppenbar, när man väggat går det inte speciellt fort även om man försöker. Jag försökte trycka ikapp när vi körde på grusvägarna mellan ett par åkerfält. Avståndet kortades pga av mitt tappra försök ner avsevärt. Kort därpå blev jag blev ikappåkt av några som jag självklart tog rygg på, Så med deras draghjälp så kom jag ikapp Jennie igen. Men vid drygt 58-59 km så börjar banan att gå uppför igen, och det är egentligen härifrån de jobbigaste på banan är. Härifrån blev det de mest kämpiga jag haft på en tävling under det här året. Energin va helslut och jag mest vinglande omkring, cyklist efter cyklist cyklade förbi och jag orkade inte ens lägga mig på rulle. Vi passerade ett grustag och här någonstans reflekterade jag över att jag knappt hade styrfart. Även om jag försökte trycka på så var det som att någon släppt ur luften, det kom liksom ingen mer kraft ur de här klena benen.

Här gick det inte fort, hade något gått bredvid så hade det gått fortare

Vi cyklade uppför och uppför och det verkade aldrig som att uppförsbacken skulle sluta. Det var asfalt, det var grus och det var stig. Minnena är diffusa från slutet, jag minns att jag hörde och skymtade målområdet när vi körde runt och ut på en stigloop bestående av mycket teknisk singeltrack. Här fick jag faktiskt återigen lite krafter och cyklade förbi rätt många cyklister. Men efter stigen kom vi till en uppförsbacke som hette duga under en kraftledning… Här krampade båda mina lår ihop. Jag fick verkligen kämpa för allt jag var värd för att ta mig uppför den där backen. Det var nog inte så brant och jobbigt som det kändes, men jag kämpade mot smärtan från krampen i benen och det är inte att leka med kan jag säga. Sista biten in mot mål och runt den kilometerlånga extrasnurren arrangören lagt gick knappt i styrfart… jag rullade in över mållinjen som 6:e man i H-sport. Helt slut gick jag och la mig på gräsmattan bredvid polaren Johan som också väggat deluxe på loppet.

In påväg under målportalen, en känsla av lättnad efter denna deluxeväggning

Summa summarum av loppet då… Jag jobbade hårt och mycket i veckan, med lite sömn, lite träning och inte rätt mat. Fick dåligt med sömn natten innan loppet dessutom. Gick ut tokhårt och de höll inte. Jag gick rätt in i väggen… MEN, nu vet jag att jag har kapacitet att gå med ifrån starten om jag vill, sen handlar det bara om att orka hänga med hela vägen också.
Banan va riktigt rolig, bitbis va den iofs riktigt trist, men många skoj stigar och snabbåkta partier. Det var nog cupens jobbigaste tävling med tanke på de nästan 1100 höjdmetrarna på de 73 km långa loppet.
Sen får jag ju inte glömma att nämna att jag ändå fick stå på pallen. Jag fick ju faktiskt stå högst upp på pallen då jag vann totalen i H-sport. Årets stora mål blev avklarat. Men med det vill jag också säga att jag nästa år kommer köra elit, både i långloppscupen och Västgötacupen 2016 och det ser jag verkligen fram emot.



Pallen för totalen i H-sport i Långloppscupen 2015. Vi får se om jag någonsin lyckas stå här igen, för nu är det elit som gäller i fortsättningen.



Så nu är officiellt tävlingarna slut för mig för 2015. Nu blir det till att ta det lite lugnt några veckor innan off seasson träningen börjar på allvar. Nu handlar det ju om att förtjäna sig en plats bland eliten tills nästa år.