Vad hände på cykelvasan och därefter

Det blev ingen racerrapport från cykelvasan i år. Men tänkte jag kan dra ett kort sammandrag av vad som hände egentligen.

Förberedelserna kunde inte ha varit bättre, Sälen, Lindvallen, Cykelmässa, sol, bra mat, bra med sömn och fantastiskt sällskap. Längst fram i startled 1 dessutom gjorde inte saken sämre. Uppför startbacken och ändra fram tills Mångsbodarna fungerade allt precis enligt plan. Topp 100 var jag med, kände mig urstark och inget kunde stoppa mig.

Tyvärr kunde något tyvärr sätta rejäla käppar i hjulen för mig, kedjehopp 1… Tappade klungan som jag åkte med där bästa kompisen Johan Fryksenius också körde. Fick på kedjan igen och lyckades jaga ikapp samma klunga. Väl ikapp tappade jag kedjan igen.

Sen var den nedåtgående spiralen igång. Körde själv ett tag och blev ikappåkt av en klunga, hängde med den klungan ett tag och tappade kedjan, fick på kedjan och körde själv ett tag igen, blev ikappåkt av en klunga som jag givetvis hängde på…. Tills jag tappade kedjan igen.

Här hade jag fortfarande fullt driv då kedjan inte hoppat någon gång än

Motivationen och drivet försvann i takt med antalet kedjehopp, jag slutade räkna vid 15 kedjehopp. Med drygt 1 mil kvar till Oxberg hade jag redan bestämt mig för att kliva av då allt kändes rätt trist då materialet strulade. Så jag rullade in mot Oxberg och klev av. Inga trötta och utmattade ben, inga krampkänningar, bara att psyke som tagit allt för mycket stryk av ett så banalt fel som massa kedjehopp.

Läxan lärd, aldrig köra ”vanligt” drev med singeklinga fram igen. Narrow wide klinga finns av en anledning. Det misstaget gör jag aldrig om.
Såhär i efterhand kan jag väll bli lite sur på mig själv att jag inte slutförde, men egentligen, vad spelar det för roll. Jag bryter ihop och kommer igen nästa år, starkare och snabbare.

Efter vasan åkte jag på en förkylning som fortfarande spökar med lite snuvig näsa. Riktigt trist med tanke på att värmlandsserien är idag. Får fundera lite på om jag verkligen ska starta. Känns dumt att köra all in i 40 min och kanske riskera att bli dundersjuk igen bara för en värmlandsserie tävling. Hur som helst ska jag dit och hjälpa till att snitsla upp banan.

Just ja, efter vasan så slängde jag ju ut båda mina cyklar på försäljning. Inte för att jag trodde dem skulle bli sålda, mest för att se om det fanns något intresse för dem. De tog ungefär 2 dagar så var båda Treken och Focusen sålda.

Båda finhojjarna blev sålda illa kvickt, kommer sakna dem litegrann i alla fall

Så helt plötsligt stod jag utan cykel mitt i säsongen. Har ju länge funderat på och varit sugen på att införskaffa en Specialized S-works epic men aldrig riktigt kommit till skott med det. Jag kollade runt på nätet och insåg att utbudet var lika med noll, så jag slängde ut en annons om att jag letade efter en Epic. Efter 1 dag eller så, så hade jag fått ett mail från en kille som ville sälja en.

Så i lördags åkte jag och tjejen till Brålanda för att kolla på hojen. Efter att ha testat den lite så bestämde jag mig för att slå till.
Så nu kör jag på en Specialized S-works epic från 2014. Jag har ju inte hunnit testa den jättemycket, men det lilla jag har hunnit med ger i alla fall känslan av att cykeln är riktigt kvick och lättmanövrerad i skogen. Men det bästa av allt är ju brain funktionen på dämparna. Det ger känslan av att köra en hardtail, fast när de väl blir ojämt är det en fullgung.

Nya vrålåket. Kommer nog komma bra överens den här och jag.

Blir mer utvärdering av hojen senare…

Inför Cykelvasan

Cykelvasan stundar och jag har reflekterat lite över nu och då, för min egen del alltså. Jag tänker tillbaka hur jag gjorde för 2-3 år sedan inför alla lopp, hur jag laddade, hur jag tänkte och förberedde.

För det är faktiskt ganska stor skillnad om man jämför. Vi tar cykelvasan för 3 år sedan som ett exempel, det var min första cykelvasa och jag var nervösare än en kanin under kaninjakt. Förberedelserna började säkerligen 1-2 veckor innan loppet. Det gällde ju att äta rätt och ladda ordentligt innan loppet så jag inte gick in i väggen. Bara den detaljen kring de kopiösa mängder carboloader och pre-race produkter jag tryckte i mig för att få i mig ”tillräckligt” med energi inför loppet.

Sånna här käkade jag i stora lass innan varje tävling t.ex

Cykeln pysslades om extra noga, ny kassett, drev, kedja, bromsok och däck. Vid loppet var nog de nya komponenterna körda 1 timme max.
Jag var så nervös inför loppet att jag knappt kunde sova flera nätter innan och jag kunde inte tänka eller prata om något annat än tävlingen.

Sen har vi ju hela proceduren på tävlingsdagen, första året jag tävlade hade jag som rutin att käka ett lass med pannkakor och sylt på morgonen, detta var viktigt tyckte jag och kunde inte tävla utan mina pannkakor. Sen har vi det här med toalettbesöken, vi behöver inte gå så noga inpå det, men… alltså 7,8,9 eller till och med 10 besök från det att man vaknade till att starten gick var ju inte så ovanligt… Man var ju så nervös att man stod och hoppade på stället. Jag minns en sådan sak att jag lätt kunde ha 140-150 i puls minuterna innan start.

En bild från Cykelvasan 2012

Vad är de för skillnad mot nu då? Är jag inte lika nervös och beroende av precisa rutiner?

Både ja och nej. Svaret finns i erfarenhet och vana med att tävla. Idag har jag tävlat så pass många gånger att jag vet vad det handlar om och inte behöver bli onödigt upp i varv kring onödiga detaljer.

Vi börjar med maten då, käkar jag något annorlunda inför en tävling? Nej, inte direkt, kanske käkar jag en portion pasta extra dagen innan eller tillåter mig att få efterrätt till middagen dagarna innan. Jag sysslar längre inte med carboloader eller pre-race produkter då jag testat både med och utan och faktiskt aldrig märkt effekt med mer än att man ofta känner sig tjock och uppblåst. Pannkakorna har jag också gett upp. Eller kanske inte helt, istället för traditionella pannkakor har jag börjat med pannkakor gjorda på havre, banan, ägg och jordnötssmör som jag brukar kunna ha med mig som ett mellanmål 2-3 timmar innan start för att slippa vara hungrig. Men detta är långt ifrån en rutin jag har, ibland har jag det och ibland inte, beror lite på om jag orkat ta mig tiden att laga dem dagen innan. Det som jag har som enda rutin är att käka något 2-3 timmar innan start, och det kan vara allt ifrån någon banan, 1-2 bars eller sådana där pannkakor jag pratade om.

Om vi sedan kommer till cykeln så kör jag nuförtiden aldrig med något helt nytt på cykeln för första gången på tävling. Oavsett vad det är så ska jag ha testat det ordentligt innan, helst i tävlingsfart på intervaller eller liknande. Så det enda jag gör inför tävlingar är att serva, plocka isär slitagedelar och smörja upp allting på cyklen. Se till att tävlingsmaskinen är i riktigt gott skick med andra ord.

En bild f¨rån Cykelvasan 2013

På tävlingsdagen nuförtiden så är min rutin att käka exakt samma frukost som i vanliga fall för att inte bråka med magen i onödan. All packning packar jag dagen innan så det enda som skall göras på morgonen är att käka, klä på sig och packa bilen. Jag är i regel inte lika nervös som förut, självklart är jag nervös, men inte riktigt i samma usträckning som förut. Detta bidrar ju också till att toabesöken minskar i antal ;)

En bild ifrån Cykelvasan 2014, blå Karlstad xc dräckt och tejpat knä för spräcktknäskål.

Om vi ser till andra förberedelser jag pysslar med så burkar jag ha som grej att försöka kolla på någon film från loppet för att minnas hur tävlingen är och kunna eventuellt planera vart jag vill ha langning. Jag brukar också läsa mina egna gamla race-rapporter för att få lite insikt i vad för ideér och tankar jag hade förgående år. Väldigt bra, tycker jag är att kolla om jag gjorde några fel eller gjorde rätt val, med t.ex däck, kläder, däckstryck, energi mm.

Några tips då inför främst cykelvasan men också inför alla tävlingar: Ha materialet förberett, servat, och väl inkört och testat innan.

Fiffla inte för mycket med däck och däckstryck. Tränar du med ett visst däck och däckstryck så ska du även tävla på det.

Käka inte för mycket dagarna innan, kroppen kan inte tillgodose och lagra mycket mer än 100 g kolhydrater ändå. Så ät som vanligt + lite till.

Planera ditt energi och vätskeintag innan tävlingen. Jag brukar enkelt tänka 1 gel per 30 min i ett lopp. Ofta har jag med mig 1-2 gel för mycket under loppen, men hellre för många än känna att man skulle haft en till.

Sen det viktigaste, se till att va fräsch inför en viktigt tävling, vila 1-4 dagar innan med inslag av något/några lugnare pass.

Sen får ni gärna läsa denna rapporten från cykelvasan 2012. Återigen kul att läsa hur jag själv tänkte och upplevde saker och ting J

https://hagliden.wordpress.com/2012/08/13/cykelvasan-2012/

Racerapport från Finnmarksturen

Här kommer racestoryn ifrån söndagens Finnmarksturen. Vi tar det från börjar till slut i en så sammanhängande ordning som jag kan minnas. Det blir ett långt inlägg så bulla upp med fika och njut.

Jag och Emma satte oss i bilen mot Ludvika vid 7-tiden och solen lyste hela vägen upp. Vi åkte inte till starten på en gång, utan hem till Emmelies föräldrar där Emmelie och Johan befann sig, med min nummerlapp som dom så snällt hämtat ut dagen innan.

Vi åkte bort en sväng till starten vid 9:30 för att slänga in cykeln i startfållan i god tid, efter lite missförstånd så hamnade jag i min egen fålla istället för startled 5-6 som jag stod i kön till för att få komma in i till en början. Trots att jag var på plats drygt 5 min efter att fållorna öppnat så var det redan ett 30-tal cyklar inlagda framför mig i startled 2. Hetsen verkar bli allt mer intensiv samtidigt som motståndet också verkar bli allt hårdare.

Vi körde tillbaka till Emmelies föräldrar där vi fixade med flaskor och diverse bestyr innan jag och Johan begav oss mot starten för att värma upp.
Känslan av totalkassa ben och dålig känsla i kroppen fanns fortfarande kvar, precis som den hade gjort dagen innan när jag var ute och snurrade lite för att väcka benen.

Efter att ha gett Emma och Emmelie min cykel så gick jag och ställde mig vid starten där jag egentligen bara stod och njöt av att de var skönt väder, snackade med några bekanta och några obekanta ansikten J

Starten gick och jag kom väll iväg lagom bra, att alla hetsar utan dess lika var en faktum direkt. Själv försöker jag alltid ta det lite lugnt för jag inte vill råka ut för några missöden. Lyckades trots detta haka ihop med en annan som hakade ihop med ytterligare en annan. Vi måste haft turen på vår sida, för trots minimala marginaler åt alla håll i 35-40 km/h så lyckades vi krångla oss loss med balansen i behåll.

Efter att masterbilarna släppt fri fart så blev det fullt ös upp för första backen. Benen kändes rätt starka såhär 5 minuter in i loppet men jag ville inte riktigt förhasta mig så jag tog rygg på starke H50-åkaren Atle Hansen som kom förbisusande. Va en rätt konstig feeling i första backen, det gick fort och de va jobbigt. Egentligen borde det ha varit för jobbigt och gått för fort för mig men det fanns ingen tillstymmelse till mjölksyra i mina ben. Härligt!

En bit in på grusvägarna så blir det lite utför och platt och här fick benen en välbehövlig micropaus vilket förmodligen rädda mig inför nästa lilla stigning. Vi passerade toppåkaren Wengelin som förmodligen råkat ut för något missöde. Reflekterade inte jättemycket över det, utan konstaterade istället att jag ville ikapp nästa framförvarande klunga. Jag tryckte på lite när nästa backe kom och var ikapp på toppen där de första stigarna börjar.

Hela tiden cyklade jag och funderade på om jag gick för hårt eller inte, för tempot var i min mening för uppskruvat för att jag skulle orka. Till och från störde jag mig på cyklister som skulle pressa sig förbi på stigarna för att sedan tappa såfort det gick lite uppför. Det blev därför mycket omkörningar på de första stigpartierna för att hålla tätt mot de jag ville hålla rygg på.

Någonstans vid 10 km blev jag förbicyklad av en kille i H-sport från Täby-MTB. Jag hade ganska bra koll på honom tills 25 km där jag inte längre såg honom. Jag förhöll mig till samma åkare ganska mycket. Atle Hansen i H50 plus några andra i H50 och H40 blev bekanta runt omkring mig. Vi kom fram till den backen som är precis innan den långa utförsåkningen som är riktigt stenig precis innan Brunnsvik. Här kändes de som att benen skulle ge mig sig, jag tappade siktet på Atle som försvann långt fram i uppförsbacken. Sedan började den härliga utförsåkningen, det gick fort och jag mest lekte runt för och njöt av min heldämpade hoj som tuggade ojämnheter likt en hund käkar godis.

Det stod rätt många med punktering längst de stenigare partierna men jag blev skonad från missöden.

När vi kom ned till asfalten stod Emma och Emmelie med ny flaska och det var välbehövligt då den jag hade blitt tom.

Precis efter första langningen, ser ju rätt lugn ut

Nu fortsatte jag tugga på, tempot var fortfarande rätt uppskruvat men nu kändes de mer kontrollerat. På stigarna innan vi kom ut på banvallen fick jag återhämta mig lite då min heldämpade superfly gav mig stor fördel jämt mot vissa andra hardtailåkare.

Första biten på banvallen passade jag på att dricka och fylla på energi och utnyttjade de andra lite för dragjobbet. Sen va de in i skogen igen och här någosntans kom vi ikapp första elittjejen. På dessa stigarna fick jag jobba på hårt för att täppa luckor och hänga med i tempot. När vi kom ut på banvallen igen så kändes kroppen starkare än förväntat och jag tillsammans med 2-3 andra låg framme och drog hela vägen förbi ABB och runt ner mot undergången med trapporna. Jag placerade mig bra vid undergången och fick därmed inte stopp pga framförvarande som tidigare år.

Nu började nästa längre stigning upp mot bergspriset, jag såg Emma som hejjade och fotade mig. Kort därpå stod Emmelies föräldrar med ny flaska åt mig. Jennie Stenerhag låg jag jämsides med en bit upp i backen. I vanligt fall så brukar jag va heltorsk i uppförsbackar, men nu tog jag hennes bakhjul och körde på i ett riktigt bra tempo uppför hela backen.

Sen började de gå utför igen. Jag hade några juniorer framför mig som mest lekte runt, vilket man gärna själv skulle orkat göra. Efter ett tag kom vi återigen ut på asfalt för att börja en lite längre stigning igen. Nu kom Jennie förbi igen och jag valde att ta hennes bakhjul för att hänga med. Asfalten blev grusväg och därefter svängde vi in på en stig som fortsatte smått uppför. Här började jag känna att krafterna började tryta riktigt ordentligt. När vi väl kom ut på grusväg igen så passade jag på att slänga i mig både booster och gel. Som tur var gav det snabb effekt, dock hjälpte de inte ett smack mot den kopiösa hunger jag kände.

Full fart och fullt fokus på att hålla tempot uppe

Vi gasade på och körde förbi en del cyklister, när vi kom in på stigarna igen så låg jag bakom Jennie som det mest var en fröjd att följa efter i skogen då hon valde perfekta spår mest hela tiden. Så här kunde man koppla bort hjärnan lite och bara trampa på.

Efter en del utför kom vi fram till grusvägarna precis innan nästa backe mot Hagge. Här kom några med full rulle bakifrån och jag var inte sen med att hänga på. Efter vätskekontrollen stod Emma och Emmelie med sista flaskan innan mål. Bara två ”små” backar kvar till mål tänkte jag.

Hade återigen samma H40 och H50 åkare som tidigare i loppet runt mig, även Jennie låg i samma klunga.

Uppför Hagge gick det och jag förvånades över hur bra det kändes när vi cyklade upp, nu säger jag inte att det inte var jobbigt men istället för att bli förbicyklad av massa cyklister i backen som tidigare år så var det istället jag som cyklade förbi andra.

Nedför baksidan av Hagge hände inte mycket med mer än att grusdammet yrde när vi dundrade fram i över 60 km/h nedför. När vi kom ned till asfalten bestämde jag mig för att jag inte skulle göra mer dragjobb… Den tanken höll väll i drygt 500 m då ingen annan heller verkade vilja dra med mer än Jennie. Jag gick upp och drog och gjorde det fram till nästa och sista backen. Här brukar i vanlig ordning ALLA cykla om mig. Men nu blev jag faktiskt bara omcyklad av en enda, och det var en från H-sport som jag snabbt tog hjul på. Jennie var också snabb uppför och det blev en lucka på drygt 50 m vid toppen av backen.

När det sedan gick utför låg jag i rygg på killen ifrån H-sport, men om jag tyckte jag cyklade fort utför så hade han en raket i baken jämfört med mig. Körde förbi några nedför och var ikapp Jennie när det flackade ut.

H-sport killen verkade ha rejält med sprätt i benen och han stack som skjuten ur en kanon. Jag gjorde mitt bästa på att hänga på. Jag körde förbi och ifrån Jennie i jakten på killen i rött, för röd tröja hade han faktiskt på sig.

Efter en vild jakt var jag ikapp, lagom till vi kört genom några tunnlar. Härefter var det asfalt och här gjorde jag ett lite ryck och kom loss. Men det dröjde inte länge förrän killen i rött återigen kom som en raket. Jag hängde på men precis innan den sista lilla stigen innan mål smet han före två åkare som jag inte kom förbi. Den luckan han sedan fick räckte för att han skulle hålla undan hela vägen in i mål och jag missade därmed pallen med 12 sekunder då jag slutade som 4:a.

Om vi då ska summera loppet så var de superskoj med bra väder, torrt underlag och kul bana. Cykeln fungerade helt felfritt och jag kände mig riktigt urstark under hela loppet. Jag hade inga pangben, men feelingen var att jag hade mycket att ge under loppet.
Jag kom före många som brukar komma före mig vilket måste vara ett bra tecken.