Back in business

Så ofantligt härligt! Det är så att man får fullkomligt glädjefnatt. Att jag har varit sjuk har väll knappast förbigått någon då jag är ganska bra på att klaga över sådana situationer. Men nu äntligen så är jag tillbaka på banan. Eller ja, jag är långt ifrån där jag va innan jag blev sjuk, kroppen är trög och benen är inget annat än ett par slöa och välkokta spaghetti. Men jag är hur som helst tillbaka på banan för att kunna träna ordentligt igen.

Förra veckan smygstartade jag träningen lite lagom, mest för att testa om jag var frisk. Den här veckan är uppstartsträcka för att dra igång kroppen igen och vänja den vid belastningen. Dvs inga hårda intervaller, utan mest lugna pass med varierande tid.

Så framöver så kommer det att börja hända saker både med mig och här på bloggen igen. För tränar jag inte så står ju det ganska still här. Men för att återgå till ämnet cykel, det är helt magiskt skoj!

Jag var ute en sväng med Johan, som för övrigt också varit sjuk, både i lördags och igår. Det var ren och kär cykelglädje. Johan körde på min gamla hoj då han ställt in sin egna fincykel i trainern under vintern. I lördags var det kul, med fint väder, men kroppen kändes riktigt kass. A1 hastighet med tröskelpuls blev resultatet. Så då gick tankarna kring om jag var på g att bli sjuk igen.

Igår kändes det väldigt mycket bättre, det gick att cykla på ordentligt utan att pulsen eller kroppen började skrika, och cykla är ju det roligaste som finns, och för att citera Olof Solberg ”Cykla is king”, speciellt i mörker på slingriga singeltracks.

Sörmons slingriga singeltracks

Och apropå mörker, jag har ju ansett att min pannlampa varit näst intill oslagbar när det gäller ljus, men nu får jag nog se mig som slagen av Johans extremstarka lampor som han testade igår.

Efter denna veckans startsträcka för att komma igång med träningen så hoppas jag att jag under nästa vecka, med start på måndag, kommer kunna starta min vinterträning med kvalitativa intervaller av alla dess slag.

Det går framåt

Sakta men säkert så börjar jag komma tillbaka på banan känner jag. Igår var jag ute och testade hur hårt jag kunde köra utan att känna någon smärta. Jag hade sett ut en sträcka, Alstern runt som jag tänkte dra på i A3 tempo eller även kallat tävlingstempo. Allt för att se hur vaden skulle reagera när jag satte lite press på den.

Och det var den här härligheten som gjorde mig sällskap på turen

Jag måste säga att det kändes väldigt bra i benet, inga smärtor eller konstigheter under passet, däremot får jag den sjukt konstiga träningsverken i vaden efteråt. Men det kan ju grunda sig i att jag lyckades snitta upp halva muskeln.

Däremot så märkte jag att kroppen i helhet mer kändes som skrot. Pulsen rusade högt mest hela tiden, det fanns ingen riktig kraft i varken ben eller fötter. Jag susade runt Alstern med ett snitt på drygt 34 km/h vilket gjorde att sträckan på drygt 18 km avverkades på en halvtimme… Vet inte vad jag ska säga om det, pulsen visade ett snitt på 184 vilket jag inte är jättenöjd med. Men jag kan ju heller inte begära att jag ska vara i form på något sätt efter att först varit sjuk 1 vecka, hunnit träna 1 helg å sen skadat mig och inte tränat på ytterligare 1 vecka.

Jag får helt enkelt se att det bara går åt rätt håll, benet läker bra, och på måndag ska stygnen väck.